JDB stories! :)

Hello! Här kommer del 29 komma upp inom kort, det är bara så att jag inte kan skriva klart den, för jag har nämligen f'ckat upp min data lite, det blir liksom snabel-a när jag vill göra kolon osv... .hehe måste hitta nån som kan hjälpa mig sen får ni den!! :D

---

Vi lyfte. Justin kramade mig hårt medan jag grät. Efter ett par minuter var vi uppe i luften och flög ganska stabilt.
“That went pretty smooth,” sa Justin och klappade mig på axeln.
“Okay…” sa jag bara.
“Is this you’re first flight ever?” frågade han.
“No, I’ve done it twice before,” sa jag sammanbitet.
“Alright,” sa han, “Do you want something to eat or drink?”
“No, thanks,” svarade jag. Jag ville bara sova bort den här flygresan. Jag frös, det kändes som att jag hade feber, så himla typiskt mig, jag blev sjuk ganska ofta, och alltid när jag skulle göra något speciellt.
Justin tog av sig sin tjocktröja, han verkade tycka att det var varmt, jag höll inte med.
“How are you?” frågade han.
“Not that great,” svarade jag och tittade ner i golvet.
“Why?” frågade han och lyfte upp min haka med handen.
“I’m freezing, headache…” sa jag.
Han kände med handen på min panna, “You have a fever,” konstaterade han.
“Yeah, I guess I have,” sa jag och hackade tänder.
“I’m so sorry honey,” sa han och kysste min panna. Han tryckte på serviceknappen i taket, “You need a blanket,” sa han. Han verkade verkligen tycka synd om mig. Han var så omtänksam.
Han la sin tröja över mina axlar och höll om mig tills flygvärdinnan kom.
“Do you guys have a blanket? My girl is freezing,” sa han. Jag älskade när han kallade mig för ‘my girl’.
“Yes ofcourse,” sa hon och gick till ett skåp och tog ut två filtar, “Here you are, take two, everyone else complain that they’re freezing,” sa hon.
“Thank you,” sa jag.
“Do you have any painkillers?” frågade han sen.
“I’m sorry, but we are not aloud to give those out,” sa hon.
“But she has a fever,” sa Justin.
“I’m sorry, I can’t do anything,” sa hon.
Jag frös bara mer och mer, jag kände mig helt borta, jag såg att Justin och flygvärdinnan pratade fortfarande, men jag kunde inte förstå vad de pratade om, jag hörde, men allt var bara som obegripliga ord, jag kände mig konstig.
Jag ville säga något, men fick inte fram det. Jag märkte att de kollade på mig, Justin skakade mina axlar, “Chelsea!?” kunde jag höra honom säga, det lät som att han var långt borta.
Jag lutade undermedvetet huvudet i mina händer, “det… snurrar…,” var det enda jag fick fram innan jag såg en man komma mot mig. Han lyfte upp mig och la mig på golvet.
“What’s happening!?” hörde jag Justin fråga oroligt.

Jag kände något kallt på min panna, och att någon slet av mig min kofta, jag såg Justin i ögonvrån och det började sakta men säkert klarna i ögonen.
“Hör du mig?” frågade en röst.
“Mm,” sa jag.
Det var mannen som hade burit ner mig på golvet.
“Hur många fingrar håller jag upp?” frågade han.
“Tre,” sa jag utmattat.
“Hur känner du dig Chelsea? Kommer du ihåg något?” frågade han.
Jag ryckte bara på axlarna, jag var kraftlös.
“Minns du ingenting?” frågade han.
Jag ryckte på axlarna igen.
“Chelsea, I’m right here,” hörde jag Justin säga, jag tittade på honom, och nickade trött.
“Det är helt normalt att må illa eller allmänt dåligt efter en svimning, så säg till om du känner något,” sa mannen.
Jag nickade.
“Har det här hänt förut?” frågade han.
“Mm,” sa jag.
“Hur många gånger?”
“Många,” svarade jag.
“Nyligen?” frågade han.
Jag nickade till svar.
Han tittade på Justin, “Have this happened when you’ve been together before?” frågade han.