Gott nytt år!
Gott nytt år till alla mina läsare!! Jag vill tacka för den här tiden på bloggen, för alla fina kommentarer och läsare! Det är jätteroligt att läsa era kommentarer, man blir så glad!
Så här lagom till nyår, så kände jag att det var dags att avsluta novellen, som jag skrivit 50 delar på.
Den slutade sorgligt, det gjorde den, men det blev ändå ett avslut, och jag ville få fram att de kommer i alla fall alltid att älska varandra.
Jag vill också säga till er att jag inte kommer att skriva en till novell. Jag känner helt enkelt att det räcker med en.
Men tack för alla underbara kommentarer och tack till alla som läst bloggen!
Tusen tack, och ha ett underbart 2011 !:)
Ps. det skulle vara supperroligt om ni kommenterar vad ni tyckte om novellen, bästa delen, roliga saker, eller bara säger hej då, hihi :) Puss och Kram på Er! :)
Så här lagom till nyår, så kände jag att det var dags att avsluta novellen, som jag skrivit 50 delar på.
Den slutade sorgligt, det gjorde den, men det blev ändå ett avslut, och jag ville få fram att de kommer i alla fall alltid att älska varandra.
Jag vill också säga till er att jag inte kommer att skriva en till novell. Jag känner helt enkelt att det räcker med en.
Men tack för alla underbara kommentarer och tack till alla som läst bloggen!
Tusen tack, och ha ett underbart 2011 !:)
Ps. det skulle vara supperroligt om ni kommenterar vad ni tyckte om novellen, bästa delen, roliga saker, eller bara säger hej då, hihi :) Puss och Kram på Er! :)
Chelseas Första Kärlek, del 50
“I have to be with her! You can’t give up on her!” I yelled in tears.
“They will do what they can, okay?” she said, “but right now we can’t give you any promises, it doesn’t look 100% bright…”
“What do you mean?” I asked, “She won’t survive?”
“I don’t know Justin, I don’t know…” she said.
That’s when I collapsed.
“Justin?” I heard someone saying.
I looked up. I was in a car, with the whole crew.
“Chelsea!?” I almost screamed and sat straight up.
“Yeah?” she laughed beside me.
I turned my head around and saw her face. Everyone were laughing at me. I didn’t know why. How could she be here? With me, in the car? How did this happen?
“You-you’re here, what? How?” I stammered.
“What are you talking about?” she asked and laughed harder. Everyone was looking at me as if I was nuts.
It must have been a dream, everything about the accident was a dream. Please say that it wasn’t true.
I hugged Chelsea hard. She was surprised, but she hugged me back. I almost started crying because I was so happy.
“You fell asleep,” she said, “nightmare?”
Thank God. It was just a nightmare. Nothing happened to Chelsea, she was alright.
“Thank you God!” I exclaimed, “Aaah Chelsea, I love you!”
We all laughed at my little scene.
I hugged Chelsea once more, and kissed her. I would probably never stop smiling after that.
I looked at her, and I realized that she really wasn’t wearing her seatbelt.
“Chelsea! Put on your seatbelt right now!” I telled her.
“Oh, I forgot,” she said and put it on, she smiled.
“Don’t ever forget that again, okay?” I said.
“I won’t,” she said.
“So what was your dream about?” Scooter asked.
“The car crashed, and Chelsea wasn’t wearing her seatbelt, so she almost died,” I said sadly.
“Oh,” Chelsea said and looked down, “Good thing that it was just a dream, right?”
“Yeah,” I said and smiled half hearted.
Suddenly I woke up, again, on the hospital floor. What happened?
“Justin? Can you here me?” mum asked and I looked at her.
“Yeah, what happened?” I asked.
“You got the bad news about Chelsea, and you passed out”, she said.
Oh no! It wasnt a dream, is she really in here? Maybe not surviving? I dreamt that I dreamt, that’s just sick. How could I believe it was true?
I got so frustrated, and if I would have held anything in my hands I would have thrown it at someone. I couldn’t handle this.
“How is she?” I asked a nurse when she helped me sit up in the sofa.
“It’s not going so well, we don’t know if she’ll survive,” she said.
“What do you mean? Is it worse than before?” I asked in panic.
She nodded, “yes, unfortunatly.”
I didn’t know what to do, I just wanted to scream and cry or even beat someone.
“She has an inner bleeding, right?” I asked.
“Yeah, I’m sorry,” the nurse said.
I didn’t answer.
“You can probably see her in a while, if they get her under control,” she added.
I nodded and looked down.
She walked away, and mum hugged me, I fought her off. I didn’t want to be hugged by anyone else than Chelsea right now.
Mum let go off me, and looked away, I saw she was crying, and I felt bad. So I hugged her, and I started crying again too.
“I don’t want her to die”, I said.
“She can’t”, mum said.
“What did her parents say when they called them?” I asked.
“They was terrified, they’re really sad, they’re on their way to the airport, but they won’t be here in many hours,” she answered.
“I love her mum, I can’t live without her”, I said and cried even more.
“We all love her, but we can’t loose our hope,” she said.
“You have to tell Scooter to cancel everything that’s booked,” I said.
“Don’t worry, it’s all being taken care of,” she told me.
“We have to pray, everyone has to pray,” I said.
“Yeah we do,” mum said, and we did a prayed together.
I should tell my fans to pray too, we need everyone to pray for her, I can’t let her go away”, I said and took my phone up.
I wrote on my Twitter: A terrible accident has taken place, and I need everyone to pray for Chelsea. Thanks.
Then I wrote: I LOVE YOU CHELSEA
Someone tapped me on my shoulder, “You can come see her”, a doctor said and looked very serious.
I followed him, mum stayed in the waiting room.
I walked towards Chelsea, she had her eyes open just a little. And she breathed very slowly.
Once again, I couldn’t hold back the tears when I saw her.
“Chelsea”, I said, “you can’t give up!” I held her hand, and stroked her chin. I sat on my knees in my chair.
“Justin, I won’t survive,” she said.
“Yes you will! Don’t say that!” I said in panic.
“Promise me you will tell everyone in the team that I loved them, and tell my family that I love them, still, so so much, okay?” she said and started crying.
“Yes, but please don’t leave me! I can’t live without you!” I said to her.
Chelseas synvinkel
Jag kände hur jag blev svagare och svagare, och jag orkade knappt hålla ögonen öppna. Jag hörde hur Justin hade panik, och ropade på mig, bad mig att fortsätta kämpa. Men det var för sent, jag kunde inte.
“Justin, I love you, and I will always do”, var det sista jag sa, innan jag gick in i ljuset.
Justins synvinkel
“Justin, I love you, and I will always do”, she said. And that was the last thing I ever heard from Chelsea.
I broke down, I cried and cried, I shook her lifeless body and asked her to come back.
But it didn’t help. Chelsea was dead. She would never come back. She was the person I loved, and I would never stop loving her.
Chelsea changed my life, and I would never see her again.
I would never see her smile again, I would never be able to hug her, or kiss her, I would never hear her voice again. Her laugh. It was over. I would never be the same again. I loved you Chelsea, and I still do.
“They will do what they can, okay?” she said, “but right now we can’t give you any promises, it doesn’t look 100% bright…”
“What do you mean?” I asked, “She won’t survive?”
“I don’t know Justin, I don’t know…” she said.
That’s when I collapsed.
“Justin?” I heard someone saying.
I looked up. I was in a car, with the whole crew.
“Chelsea!?” I almost screamed and sat straight up.
“Yeah?” she laughed beside me.
I turned my head around and saw her face. Everyone were laughing at me. I didn’t know why. How could she be here? With me, in the car? How did this happen?
“You-you’re here, what? How?” I stammered.
“What are you talking about?” she asked and laughed harder. Everyone was looking at me as if I was nuts.
It must have been a dream, everything about the accident was a dream. Please say that it wasn’t true.
I hugged Chelsea hard. She was surprised, but she hugged me back. I almost started crying because I was so happy.
“You fell asleep,” she said, “nightmare?”
Thank God. It was just a nightmare. Nothing happened to Chelsea, she was alright.
“Thank you God!” I exclaimed, “Aaah Chelsea, I love you!”
We all laughed at my little scene.
I hugged Chelsea once more, and kissed her. I would probably never stop smiling after that.
I looked at her, and I realized that she really wasn’t wearing her seatbelt.
“Chelsea! Put on your seatbelt right now!” I telled her.
“Oh, I forgot,” she said and put it on, she smiled.
“Don’t ever forget that again, okay?” I said.
“I won’t,” she said.
“So what was your dream about?” Scooter asked.
“The car crashed, and Chelsea wasn’t wearing her seatbelt, so she almost died,” I said sadly.
“Oh,” Chelsea said and looked down, “Good thing that it was just a dream, right?”
“Yeah,” I said and smiled half hearted.
Suddenly I woke up, again, on the hospital floor. What happened?
“Justin? Can you here me?” mum asked and I looked at her.
“Yeah, what happened?” I asked.
“You got the bad news about Chelsea, and you passed out”, she said.
Oh no! It wasnt a dream, is she really in here? Maybe not surviving? I dreamt that I dreamt, that’s just sick. How could I believe it was true?
I got so frustrated, and if I would have held anything in my hands I would have thrown it at someone. I couldn’t handle this.
“How is she?” I asked a nurse when she helped me sit up in the sofa.
“It’s not going so well, we don’t know if she’ll survive,” she said.
“What do you mean? Is it worse than before?” I asked in panic.
She nodded, “yes, unfortunatly.”
I didn’t know what to do, I just wanted to scream and cry or even beat someone.
“She has an inner bleeding, right?” I asked.
“Yeah, I’m sorry,” the nurse said.
I didn’t answer.
“You can probably see her in a while, if they get her under control,” she added.
I nodded and looked down.
She walked away, and mum hugged me, I fought her off. I didn’t want to be hugged by anyone else than Chelsea right now.
Mum let go off me, and looked away, I saw she was crying, and I felt bad. So I hugged her, and I started crying again too.
“I don’t want her to die”, I said.
“She can’t”, mum said.
“What did her parents say when they called them?” I asked.
“They was terrified, they’re really sad, they’re on their way to the airport, but they won’t be here in many hours,” she answered.
“I love her mum, I can’t live without her”, I said and cried even more.
“We all love her, but we can’t loose our hope,” she said.
“You have to tell Scooter to cancel everything that’s booked,” I said.
“Don’t worry, it’s all being taken care of,” she told me.
“We have to pray, everyone has to pray,” I said.
“Yeah we do,” mum said, and we did a prayed together.
I should tell my fans to pray too, we need everyone to pray for her, I can’t let her go away”, I said and took my phone up.
I wrote on my Twitter: A terrible accident has taken place, and I need everyone to pray for Chelsea. Thanks.
Then I wrote: I LOVE YOU CHELSEA
Someone tapped me on my shoulder, “You can come see her”, a doctor said and looked very serious.
I followed him, mum stayed in the waiting room.
I walked towards Chelsea, she had her eyes open just a little. And she breathed very slowly.
Once again, I couldn’t hold back the tears when I saw her.
“Chelsea”, I said, “you can’t give up!” I held her hand, and stroked her chin. I sat on my knees in my chair.
“Justin, I won’t survive,” she said.
“Yes you will! Don’t say that!” I said in panic.
“Promise me you will tell everyone in the team that I loved them, and tell my family that I love them, still, so so much, okay?” she said and started crying.
“Yes, but please don’t leave me! I can’t live without you!” I said to her.
Chelseas synvinkel
Jag kände hur jag blev svagare och svagare, och jag orkade knappt hålla ögonen öppna. Jag hörde hur Justin hade panik, och ropade på mig, bad mig att fortsätta kämpa. Men det var för sent, jag kunde inte.
“Justin, I love you, and I will always do”, var det sista jag sa, innan jag gick in i ljuset.
Justins synvinkel
“Justin, I love you, and I will always do”, she said. And that was the last thing I ever heard from Chelsea.
I broke down, I cried and cried, I shook her lifeless body and asked her to come back.
But it didn’t help. Chelsea was dead. She would never come back. She was the person I loved, and I would never stop loving her.
Chelsea changed my life, and I would never see her again.
I would never see her smile again, I would never be able to hug her, or kiss her, I would never hear her voice again. Her laugh. It was over. I would never be the same again. I loved you Chelsea, and I still do.
Chelseas Första Kärlek, del 49
“Chelsea, you’re the best thing that has ever happened to me,” I said, “I love you with all my heart. Since the first time I saw you in the audience, I knew, in some way, that I wanted you to be mine. I wanted to get to know you. When I later on got to know you for real, my feelings for you got stronger. I fell in love. I really did. From our first kiss, I’ve you’re the one.
When I had to leave you, I was afraid that you would forget me. I thought you would find someone better. You don’t know how hard it was for me to leave you. And then I heard that you weren’t alright, and I just couldn’t stand being away from you anymore.
I’ve had the best time of my life with you, on this trip. I can’t say that I regret that I brought you with me, but I really do wish that this had never happened. I can’t live without you Chelsea. Please don’t give up. I love you.”
She slowly opened her eyes…
Chelseas synvinkel
Jag öppnade sakta mina ögon, jag hade antagligen somnat i bilen på väg till stället vi skulle. Jag tänkte vända på huvudet, men det gick inte, det var fast. Jag spärrade upp ögonen och såg bara ett vitt tak, och när jag tittade så långt åt sidan jag kunde utan att vrida på huvudet, så såg jag några maskiner, och en droppställning.
“Chelsea, you’re awake,” hörde jag någon säga till mig med gråt i rösten. Det lät som Justin, men varför skulle han gråta?
Jag började få panik av att inte kunna röra mig, “What is this?! Where am I?” tänkte jag skrika, men fick bara fram en svag viskning. Jag ville slita mig loss ur alla ställningar och maskiner, men hade ingen kraft. Jag förstod ingenting.
“Chelsea,” sa rösten igen, sen såg jag Justins ansikte två decimeter ovanför mitt.
“Justin?” frågade jag svagt.
“I thought you would never wake up,” sa han och fällde flera tårar. Varför sa han så? Vad hade hänt? Jag klarade inte av att se honom gråta.
“What’s happening?” viskade jag hest.
“Chelsea, you’ve been in an accident, a car accident,” sa han med fuktiga ögon. Jag ville bara sätta mig upp och krama honom hårt, men jag kunde inte, jag var fast.
“Why aren’t you hurt?” frågade jag.
Han satt sig ner på en stol bredvid min säng, och höll min hand, “You were the only one who didn’t wear a seatbelt, so you’re the only one who got hurt.”
Fan också. Hur dum kunde jag vara? Jag brydde mig egentligen inte om att jag var skadad, men att jag fått andra att lida av det var bara det värsta någonsin.
Jag kände hur det började värka rejält i huvudet och nacken, och jag ville lyfta handen för att känna, men det gick inte att röra den ens en centimeter nu.
“Justin, I can’t move,” sa jag med gråt i halsen och panik i rösten.
Jag försökte att röra benen, men det gick inte att lyfta de över huvud taget, jag fick panik. Jag kunde inte skrika eller vifta med armarna, men gråta kunde jag. Jag fällde fler tårar än någonsin förut, utan att säga ett ljud.
“Chelsea, take it easy, I’ll go get a doctor, okay!?” sa Justin, nästan lika skräckslagen som jag, och sprang ut ur rummet.
Jag hörde honom ropa och skrika där ute, och en minut senare kom det två doktorer inrusandes.
“Can you move your fingers?” frågade den ena så fort han kom fram till mig, medan den andra verkade undersöka mig.
Jag ansträngde mig för att röra ett ynka finger, men det gick inte, “No,” fick jag fram mellan gråten.
“Okay, just relax, and breathe,” sa han och pratade med den andra läkaren.
Jag låg där som i väntan på domen, Justin smekte min kind.
“I love you,” sa han.
Jag hann inte svara innan doktorn avbröt, “So, Chelsea, it looks like you have been temporarily paralyzed.”
“And?” frågade Justin.
“It can last from 2 hours to 2 months, we can’t know how long it will last,” sa doktorn.
“Oh…” sa Justin, “Is that all, will she be okay after that thing is gone?”
“That’s the thing, she has lost very much blood, and if it’s an inner bleeding, then we can’t say how whether she will make it or not,” sa doktorn allvarligt till Justin.
Jag kände att min puls ökade, de pratade om mig som att jag skulle dö, skulle jag det!? Jag kände hur hjärtat rusade, huvudet värkte mer och mer, jag fick svårt att andas.
Justin stod fortfarande och pratade med doktorn, den andra doktorn hade gått, så nu var det bara jag, Justin och en doktor i rummet. Jag fick knappt fram ett helt andetag, det var som att det var stopp i halsen. Jag försökte säga något, men det gick inte. Jag fick mindre och mindre syre, och mitt synfält blev mindre och mindre. Jag hörde att någon rusade fram till mig. Jag hörde Justin ropa efter mig, men jag försvann mer och mer från medvetandet.
Plötsligt blev allt tyst, inga skrek eller skakade om mig, inga ropade på mig. Det var bara tyst och fridfullt, jag såg ingenting, någonstans.
Justins synvinkel
“Get her back!” I screamed.
Chelsea just laid there on her bed, not breathing, not looking, not moving. It was over. I knew it. This was the end.
I screamed and paniced all over the place, “Chelsea! Wake up! Don’t leave me! Chelsea!”
A felt someone grabbing my arms, and taking me away. I tried to get out of the grip, but I couldn’t. It was one of the many doctors that now were in Chelsea’s room. She took me out to another room.
“Justin, you can’t be in there right now, okay?” she said to me.
“I have to be with her! You can’t give up on her!” I yelled in tears.
“They will do what they can, okay?” she said, “but right now we can’t give you any promises, it doesn’t look 100% bright…”
“What do you mean?” I asked, “She won’t survive?”
“I don’t know Justin, I don’t know…” she said.
That’s when I collapsed.
When I had to leave you, I was afraid that you would forget me. I thought you would find someone better. You don’t know how hard it was for me to leave you. And then I heard that you weren’t alright, and I just couldn’t stand being away from you anymore.
I’ve had the best time of my life with you, on this trip. I can’t say that I regret that I brought you with me, but I really do wish that this had never happened. I can’t live without you Chelsea. Please don’t give up. I love you.”
She slowly opened her eyes…
Chelseas synvinkel
Jag öppnade sakta mina ögon, jag hade antagligen somnat i bilen på väg till stället vi skulle. Jag tänkte vända på huvudet, men det gick inte, det var fast. Jag spärrade upp ögonen och såg bara ett vitt tak, och när jag tittade så långt åt sidan jag kunde utan att vrida på huvudet, så såg jag några maskiner, och en droppställning.
“Chelsea, you’re awake,” hörde jag någon säga till mig med gråt i rösten. Det lät som Justin, men varför skulle han gråta?
Jag började få panik av att inte kunna röra mig, “What is this?! Where am I?” tänkte jag skrika, men fick bara fram en svag viskning. Jag ville slita mig loss ur alla ställningar och maskiner, men hade ingen kraft. Jag förstod ingenting.
“Chelsea,” sa rösten igen, sen såg jag Justins ansikte två decimeter ovanför mitt.
“Justin?” frågade jag svagt.
“I thought you would never wake up,” sa han och fällde flera tårar. Varför sa han så? Vad hade hänt? Jag klarade inte av att se honom gråta.
“What’s happening?” viskade jag hest.
“Chelsea, you’ve been in an accident, a car accident,” sa han med fuktiga ögon. Jag ville bara sätta mig upp och krama honom hårt, men jag kunde inte, jag var fast.
“Why aren’t you hurt?” frågade jag.
Han satt sig ner på en stol bredvid min säng, och höll min hand, “You were the only one who didn’t wear a seatbelt, so you’re the only one who got hurt.”
Fan också. Hur dum kunde jag vara? Jag brydde mig egentligen inte om att jag var skadad, men att jag fått andra att lida av det var bara det värsta någonsin.
Jag kände hur det började värka rejält i huvudet och nacken, och jag ville lyfta handen för att känna, men det gick inte att röra den ens en centimeter nu.
“Justin, I can’t move,” sa jag med gråt i halsen och panik i rösten.
Jag försökte att röra benen, men det gick inte att lyfta de över huvud taget, jag fick panik. Jag kunde inte skrika eller vifta med armarna, men gråta kunde jag. Jag fällde fler tårar än någonsin förut, utan att säga ett ljud.
“Chelsea, take it easy, I’ll go get a doctor, okay!?” sa Justin, nästan lika skräckslagen som jag, och sprang ut ur rummet.
Jag hörde honom ropa och skrika där ute, och en minut senare kom det två doktorer inrusandes.
“Can you move your fingers?” frågade den ena så fort han kom fram till mig, medan den andra verkade undersöka mig.
Jag ansträngde mig för att röra ett ynka finger, men det gick inte, “No,” fick jag fram mellan gråten.
“Okay, just relax, and breathe,” sa han och pratade med den andra läkaren.
Jag låg där som i väntan på domen, Justin smekte min kind.
“I love you,” sa han.
Jag hann inte svara innan doktorn avbröt, “So, Chelsea, it looks like you have been temporarily paralyzed.”
“And?” frågade Justin.
“It can last from 2 hours to 2 months, we can’t know how long it will last,” sa doktorn.
“Oh…” sa Justin, “Is that all, will she be okay after that thing is gone?”
“That’s the thing, she has lost very much blood, and if it’s an inner bleeding, then we can’t say how whether she will make it or not,” sa doktorn allvarligt till Justin.
Jag kände att min puls ökade, de pratade om mig som att jag skulle dö, skulle jag det!? Jag kände hur hjärtat rusade, huvudet värkte mer och mer, jag fick svårt att andas.
Justin stod fortfarande och pratade med doktorn, den andra doktorn hade gått, så nu var det bara jag, Justin och en doktor i rummet. Jag fick knappt fram ett helt andetag, det var som att det var stopp i halsen. Jag försökte säga något, men det gick inte. Jag fick mindre och mindre syre, och mitt synfält blev mindre och mindre. Jag hörde att någon rusade fram till mig. Jag hörde Justin ropa efter mig, men jag försvann mer och mer från medvetandet.
Plötsligt blev allt tyst, inga skrek eller skakade om mig, inga ropade på mig. Det var bara tyst och fridfullt, jag såg ingenting, någonstans.
Justins synvinkel
“Get her back!” I screamed.
Chelsea just laid there on her bed, not breathing, not looking, not moving. It was over. I knew it. This was the end.
I screamed and paniced all over the place, “Chelsea! Wake up! Don’t leave me! Chelsea!”
A felt someone grabbing my arms, and taking me away. I tried to get out of the grip, but I couldn’t. It was one of the many doctors that now were in Chelsea’s room. She took me out to another room.
“Justin, you can’t be in there right now, okay?” she said to me.
“I have to be with her! You can’t give up on her!” I yelled in tears.
“They will do what they can, okay?” she said, “but right now we can’t give you any promises, it doesn’t look 100% bright…”
“What do you mean?” I asked, “She won’t survive?”
“I don’t know Justin, I don’t know…” she said.
That’s when I collapsed.
..
Del 49 är strax klar! HÅLL UT :)
del 49...
...kommer ikväll, för nu är jag inte hemma på någon timme! Hoppas ni kan hålla er ;)
Chelseas Första Kärlek, del 48
Plötsligt smällde det till, och jag flög framåt och slog i huvudet i något. Alla ropade och skrek, bilen flög av vägen.
“Chelsea!” hörde jag Justin ropa.
Jag var snurrig, jag såg bara suddigt att flera personer tittade på mig, där jag låg i bilen. Jag tog min hand på huvudet, jag såg att den var röd av blod.
Sen blev det svart.
Jag kände som i sömnen att någon skakade om mig, och att folk skrek och ropade, “Chelsea! Wake up!” hörde jag, men ljuden bleknade bort mer och mer.
Justins synvinkel
I had always known that Chelsea was the one. From the first time I saw her, I hoped she could be my girl. She was the sweetest person I’d ever met. The best person I’d ever met.
But that didn’t mean anything now, when she just laid there, on the floor of the car. I couldn’t do anything, I knew it was too late. If I didn’t have her, I didn’t even have anything to live for.
But I still couldn’t give up on her now, not yet.
“Chelsea! Please, wake up!” I screamed.
I heard sirens. I heard everyone in the car, screaming Chelsea’s name, and panicing.
Why was Chelsea the only one who was hurt? How could she be laying there on the floor, with blood all over her head, and not being in her seat, like everyone else had been?
The seatbelt. She hadn’t been wearing a seatbelt. She wasn’t wearing that bloody seatbelt!
“Chelsea? Why didn’t you wear the seatbelt?” I cried, out loud.
The doors opened, and doctors came in, put something around her neck, and carried her away. I screamed to them, I asked them if she was going to be alright. They didn’t even answer me. My mum held me, tight, I tried to fight her off, but she didn’t let go. I broke down so hard, that I never thought I would be myself again after that.
I can barely remember how, but after a while I was at the hospital, sitting in the waiting room.
I saw a nurse coming out from Chelsea’s room, “Hey, can’t I come in yet?” I asked.
She shook her head, “No, I’m sorry, you’ll have to wait.”
“Can you just tell me if she’ll be okay?” I asked.
“We don’t know anything yet, I’m truly sorry,” she said and walked away.
Mum hugged me, and I shed another tear.
“She’ll be alright, don’t worry,” she said.
“How can I not worry!? It’s probably not a good sign if the doctors can’t tell if she’ll friggin’ survive!” I yelled. I was out of control now. I stood up, and walked to the bathroom and locked the door behind me.
I sat down on the dirty floor, and I cried. I cried more than I had ever cried before. Someone knocked on the door. It was mum, “Justin come out, you can’t occupy the bathroom,” she said.
How could she not understand that I wanted to be alone? How could she just tell me not to occupy the bathroom? I could occupy whatever I wanted whenever I wanted! I didn’t care.
“Go away!” I yelled at her.
I could hear she walked away.
I just sat there probably half an hour. Then someone knocked on the door again.
“What do you want?” I asked.
“It’s Scooter, can I come in?”
I didn’t answer, I just sighed, and unlocked the door.
Scooter came in to the bathroom, and sat down beside me.
“I know this is hard for you, okay? But you have to keep the hope up. The doctors just said that she can survive, they did say that nothing is 100%, but she has a chance.”
“She has?” I asked and looked up.
He nodded.
“When can I see her?” I asked.
“Not in a while, I think,” he answered.
I looked down again.
“Come on, let’s talk somewhere else,” Scooter said, “this place is pretty gross.”
“Yeah, it is,” I said and stood up. I didn’t even care that my eyes were all red after crying, or that my clothes were dirty after sitting at the floor. I would never care anymore. Chelsea was all I cared about right now. Nothing else mattered.
Scooter and I sat down on a sofa. We talked for a while. And I prayed, and prayed, and prayed.
“Excuse me?” someone said and tapped my shoulder.
I opened my eyes, obviously I had fallen asleep.
I looked up, it was a doctor, “Do you want to see her?”
“Can I?” I asked, and I almost got a smile on my face.
“Yes, you can,” the doctor said, “but she’s not awake, so she wont answer you, but you can see her.”
I nodded and stood up. I smiled at Scooter, and followed the doctor.
I got into her room, and walked towards her bed.
“I’ll leave you alone, just call if you need me,” the doctor said and pointer at a button.
I didn’t answer.
I looked at Chelsea. She had a bandage around her head, and a support collar around her neck.
She looked all wrapped up in different bandages and stuff. She breathed slowly.
“Can you here me?” I asked, and my eyes went moist.
I know she couldn’t answer me. But I still wanted to tell her how I felt. I knew she could here me in some way.
“Chelsea, you’re the best thing that has ever happened to me,” I said, “I love you with all my heart. Since the first time I saw you in the audience, I knew, in some way, that I wanted you to be mine. I wanted to get to know you. When I later on got to know you for real, my feelings for you got stronger. I fell in love. I really did. From our first kiss, I’ve you’re the one.
When I had to leave you, I was afraid that you would forget me. I thought you would find someone better. You don’t know how hard it was for me to leave you. And then I heard that you weren’t alright, and I just couldn’t stand being away from you anymore.
I’ve had the best time of my life with you, on this trip. I can’t say that I regret that I brought you with me, but I really do wish that this had never happened. I can’t live without you Chelsea. Please don’t give up. I love you.”
She slowly opened her eyes…
“Chelsea!” hörde jag Justin ropa.
Jag var snurrig, jag såg bara suddigt att flera personer tittade på mig, där jag låg i bilen. Jag tog min hand på huvudet, jag såg att den var röd av blod.
Sen blev det svart.
Jag kände som i sömnen att någon skakade om mig, och att folk skrek och ropade, “Chelsea! Wake up!” hörde jag, men ljuden bleknade bort mer och mer.
Justins synvinkel
I had always known that Chelsea was the one. From the first time I saw her, I hoped she could be my girl. She was the sweetest person I’d ever met. The best person I’d ever met.
But that didn’t mean anything now, when she just laid there, on the floor of the car. I couldn’t do anything, I knew it was too late. If I didn’t have her, I didn’t even have anything to live for.
But I still couldn’t give up on her now, not yet.
“Chelsea! Please, wake up!” I screamed.
I heard sirens. I heard everyone in the car, screaming Chelsea’s name, and panicing.
Why was Chelsea the only one who was hurt? How could she be laying there on the floor, with blood all over her head, and not being in her seat, like everyone else had been?
The seatbelt. She hadn’t been wearing a seatbelt. She wasn’t wearing that bloody seatbelt!
“Chelsea? Why didn’t you wear the seatbelt?” I cried, out loud.
The doors opened, and doctors came in, put something around her neck, and carried her away. I screamed to them, I asked them if she was going to be alright. They didn’t even answer me. My mum held me, tight, I tried to fight her off, but she didn’t let go. I broke down so hard, that I never thought I would be myself again after that.
I can barely remember how, but after a while I was at the hospital, sitting in the waiting room.
I saw a nurse coming out from Chelsea’s room, “Hey, can’t I come in yet?” I asked.
She shook her head, “No, I’m sorry, you’ll have to wait.”
“Can you just tell me if she’ll be okay?” I asked.
“We don’t know anything yet, I’m truly sorry,” she said and walked away.
Mum hugged me, and I shed another tear.
“She’ll be alright, don’t worry,” she said.
“How can I not worry!? It’s probably not a good sign if the doctors can’t tell if she’ll friggin’ survive!” I yelled. I was out of control now. I stood up, and walked to the bathroom and locked the door behind me.
I sat down on the dirty floor, and I cried. I cried more than I had ever cried before. Someone knocked on the door. It was mum, “Justin come out, you can’t occupy the bathroom,” she said.
How could she not understand that I wanted to be alone? How could she just tell me not to occupy the bathroom? I could occupy whatever I wanted whenever I wanted! I didn’t care.
“Go away!” I yelled at her.
I could hear she walked away.
I just sat there probably half an hour. Then someone knocked on the door again.
“What do you want?” I asked.
“It’s Scooter, can I come in?”
I didn’t answer, I just sighed, and unlocked the door.
Scooter came in to the bathroom, and sat down beside me.
“I know this is hard for you, okay? But you have to keep the hope up. The doctors just said that she can survive, they did say that nothing is 100%, but she has a chance.”
“She has?” I asked and looked up.
He nodded.
“When can I see her?” I asked.
“Not in a while, I think,” he answered.
I looked down again.
“Come on, let’s talk somewhere else,” Scooter said, “this place is pretty gross.”
“Yeah, it is,” I said and stood up. I didn’t even care that my eyes were all red after crying, or that my clothes were dirty after sitting at the floor. I would never care anymore. Chelsea was all I cared about right now. Nothing else mattered.
Scooter and I sat down on a sofa. We talked for a while. And I prayed, and prayed, and prayed.
“Excuse me?” someone said and tapped my shoulder.
I opened my eyes, obviously I had fallen asleep.
I looked up, it was a doctor, “Do you want to see her?”
“Can I?” I asked, and I almost got a smile on my face.
“Yes, you can,” the doctor said, “but she’s not awake, so she wont answer you, but you can see her.”
I nodded and stood up. I smiled at Scooter, and followed the doctor.
I got into her room, and walked towards her bed.
“I’ll leave you alone, just call if you need me,” the doctor said and pointer at a button.
I didn’t answer.
I looked at Chelsea. She had a bandage around her head, and a support collar around her neck.
She looked all wrapped up in different bandages and stuff. She breathed slowly.
“Can you here me?” I asked, and my eyes went moist.
I know she couldn’t answer me. But I still wanted to tell her how I felt. I knew she could here me in some way.
“Chelsea, you’re the best thing that has ever happened to me,” I said, “I love you with all my heart. Since the first time I saw you in the audience, I knew, in some way, that I wanted you to be mine. I wanted to get to know you. When I later on got to know you for real, my feelings for you got stronger. I fell in love. I really did. From our first kiss, I’ve you’re the one.
When I had to leave you, I was afraid that you would forget me. I thought you would find someone better. You don’t know how hard it was for me to leave you. And then I heard that you weren’t alright, and I just couldn’t stand being away from you anymore.
I’ve had the best time of my life with you, on this trip. I can’t say that I regret that I brought you with me, but I really do wish that this had never happened. I can’t live without you Chelsea. Please don’t give up. I love you.”
She slowly opened her eyes…
för att ni...
...ska få vara nyfikna lite längre, och eftersom att jag har übermycket att göra innan jul, så får ni nästa del om någon dag... mohhaha :D Kommentera allt möjligt fram tills dess, så blir jag glad:) Tkr att de blir mindre kommentarer... :/ GOD NATT!
Chelseas Första Kärlek, del 47 (kortis)
Vi hoppade in i en stor bil och åkte iväg, efter ungefär 10 minuter var vi framme.
“Here we are!” sa Scooter. Vi gick ut ur bilen och gick in i byggnaden, den såg inte så speciell ut, bara som ett modernt, vanligt hus.
När vi kom in gick vi till receptionen och Scooter pratade med en person där, han öppnade en dörr åt oss, och vi gick in.
Det var massor av guld- och silverskivor från olika artister på väggarna.
“Wow, this is awesome,” sa jag.
“I know,” sa Justin, “Let’s hope our record will get here too.”
“It sound great, but just a little stronger Chels, alright?” sa Usher till mig när jag och Justin hade sjungit låten för första gången i studion.
Vi sjöng den om och om igen, och la till lite kör och andra effekter.
“We’ve got it!” sa Usher, “Get out here!”
Justin log mot mig, och vi gick ut till mixerrummet där Scooter, Usher och en till man satt.
Vi satt oss på en varsin stol, och Usher spelade upp låten i högtalarna.
“Wow, it’s good!” sa Justin.
“Yeah, it is,” sa jag.
“It’s not done yet, but this is almost like the real thing,” sa Usher.
Jag nickade.
När låten var slut, blev det helt knäpptyst i rummet, tills Scooter började applådera, och de andra hängde på.
Jag skrattade och blev röd i ansiktet.
“We’ll have to celebrate this,” sa Justin efter en stund.
Jag nickade ivrigt, “Yeah, I’m hungry.”
Alla skrattade
“You’re so cute,” sa Justin fnittrandes.
Jag skrattade också, “Stop it, you’re hungry too, admit it!” jag låtsasboxade Justin på armen.
“Emm, alright, yes I am,” sa han och flinade.
Jag log belåtet.
“But what I really thought about, was this,” sa Justin och gav mig ett kuvert.
“Another present? You’re crazy,” sa jag och log.
“Just open it!”
Jag öppnade kuvertet, där låg en bunt biljetter till Chelsea-Liverpool matchen som senare den dagen skulle spelas på Chelseas hemmaarena Stamford Bridge.
“Yaay!” utbrast jag och kramade Justin, “This is soo cool!”
“Glad you liked it, we have like the best seats ever,” sa Justin.
Några timmar satt vi i en bil på väg till matchen, nästan hela teamet var med.
Vi hittade våra platser, de var avskiljda från resten av publiken, och vi satt så långt fram att jag kunde se tränare och spelare på pratbart avstånd.
“Let’s hope Chelsea win this then!” sa Scooter till mig.
“Yes, I hope they do,” svarade jag.
Vi hade väldigt roligt under hela matchen, Chelsea vann med 2-0 och alla var glada.
“That was a great game!” sa jag.
“Yeah I agree!” sa Scooter.
Alla pratade om matchen i mun på varandra, så jag kände inte att det var någon idé att säga något mer.
Vi satt oss i bilen, alla pratade och skrattade för fullar muggar, och jag satt mig, utan att tänka på säkerhetsbälte.
Vi började åka.
“Let’s go get something to eat now,” sa Justin.
“Yeah, where shall we go?” frågade Pattie.
“I think we should go to some good english pub,” sa Scooter.
“Yeah, I want some real english food,” sa Justin och flinade.
Usher lutade sig över mig för att nå till chauffören, och sa åt honom att köra oss till närmsta bästa engelska pub.
Plötsligt smällde det till, och jag flög framåt och slog i huvudet i något. Alla ropade och skrek, bilen flög av vägen.
“Chelsea!” hörde jag Justin ropa.
Jag var snurrig, jag såg bara suddigt att flera personer tittade på mig, där jag låg i bilen. Jag tog min hand på huvudet, jag såg att den var röd av blod.
Sen blev det svart.
Jag kände som i sömnen att någon skakade om mig, och att folk skrek och ropade, “Chelsea! Wake up!” hörde jag, men ljuden bleknade bort mer och mer.
“Here we are!” sa Scooter. Vi gick ut ur bilen och gick in i byggnaden, den såg inte så speciell ut, bara som ett modernt, vanligt hus.
När vi kom in gick vi till receptionen och Scooter pratade med en person där, han öppnade en dörr åt oss, och vi gick in.
Det var massor av guld- och silverskivor från olika artister på väggarna.
“Wow, this is awesome,” sa jag.
“I know,” sa Justin, “Let’s hope our record will get here too.”
“It sound great, but just a little stronger Chels, alright?” sa Usher till mig när jag och Justin hade sjungit låten för första gången i studion.
Vi sjöng den om och om igen, och la till lite kör och andra effekter.
“We’ve got it!” sa Usher, “Get out here!”
Justin log mot mig, och vi gick ut till mixerrummet där Scooter, Usher och en till man satt.
Vi satt oss på en varsin stol, och Usher spelade upp låten i högtalarna.
“Wow, it’s good!” sa Justin.
“Yeah, it is,” sa jag.
“It’s not done yet, but this is almost like the real thing,” sa Usher.
Jag nickade.
När låten var slut, blev det helt knäpptyst i rummet, tills Scooter började applådera, och de andra hängde på.
Jag skrattade och blev röd i ansiktet.
“We’ll have to celebrate this,” sa Justin efter en stund.
Jag nickade ivrigt, “Yeah, I’m hungry.”
Alla skrattade
“You’re so cute,” sa Justin fnittrandes.
Jag skrattade också, “Stop it, you’re hungry too, admit it!” jag låtsasboxade Justin på armen.
“Emm, alright, yes I am,” sa han och flinade.
Jag log belåtet.
“But what I really thought about, was this,” sa Justin och gav mig ett kuvert.
“Another present? You’re crazy,” sa jag och log.
“Just open it!”
Jag öppnade kuvertet, där låg en bunt biljetter till Chelsea-Liverpool matchen som senare den dagen skulle spelas på Chelseas hemmaarena Stamford Bridge.
“Yaay!” utbrast jag och kramade Justin, “This is soo cool!”
“Glad you liked it, we have like the best seats ever,” sa Justin.
Några timmar satt vi i en bil på väg till matchen, nästan hela teamet var med.
Vi hittade våra platser, de var avskiljda från resten av publiken, och vi satt så långt fram att jag kunde se tränare och spelare på pratbart avstånd.
“Let’s hope Chelsea win this then!” sa Scooter till mig.
“Yes, I hope they do,” svarade jag.
Vi hade väldigt roligt under hela matchen, Chelsea vann med 2-0 och alla var glada.
“That was a great game!” sa jag.
“Yeah I agree!” sa Scooter.
Alla pratade om matchen i mun på varandra, så jag kände inte att det var någon idé att säga något mer.
Vi satt oss i bilen, alla pratade och skrattade för fullar muggar, och jag satt mig, utan att tänka på säkerhetsbälte.
Vi började åka.
“Let’s go get something to eat now,” sa Justin.
“Yeah, where shall we go?” frågade Pattie.
“I think we should go to some good english pub,” sa Scooter.
“Yeah, I want some real english food,” sa Justin och flinade.
Usher lutade sig över mig för att nå till chauffören, och sa åt honom att köra oss till närmsta bästa engelska pub.
Plötsligt smällde det till, och jag flög framåt och slog i huvudet i något. Alla ropade och skrek, bilen flög av vägen.
“Chelsea!” hörde jag Justin ropa.
Jag var snurrig, jag såg bara suddigt att flera personer tittade på mig, där jag låg i bilen. Jag tog min hand på huvudet, jag såg att den var röd av blod.
Sen blev det svart.
Jag kände som i sömnen att någon skakade om mig, och att folk skrek och ropade, “Chelsea! Wake up!” hörde jag, men ljuden bleknade bort mer och mer.
..
Nästa del kommer antagligen imorrn! Ledsen att det dröjer, men jag e sjuk, så orkar inte skriva... KRAM
Chelseas Första Kärlek, del 46
“So, this is from me, Usher and Scooter,” sa han och gav mig paketet.
Var inslaget i silvrigt papper, det såg ut som att det kunde ligga en cd-skiva i, “Oh, I know, It’s ‘My worlds acoustic,” sa jag och skrattade.
Alla andra skrattade också, “good guessing, close, but not correct,” sa Justin och log.
Jag öppnade pappret.
Där låg, som jag gissat, en cd-skiva, och ett papper.
Det stod ingenting på skivan, det såg bara ut som en tom cd-rom, jag öppnade pappret. Det var en lång text på engelska. Det såg ut som en låttext. Jag tittade upp på Justin, som satt och log.
“What is this!?” frågade jag förvirrat och log.
“A song,” svarade han och log belåtet.
“Alright, and…?” jag förstod inte vad jag skulle ha med den till.
“It’s for us, you and me, we will record it, for my next album,” nu log han ännu bredare.
“What? Are you kidding me!?” frågade jag förvånat. Jag var så glad att hjärtat bankade snabbare än någonsin.
Justin skakade på huvudet.
“Thank you so much!” sa jag och slängde mig runt halsen på honom.
“I’m glad you liked it,” sa han.
Jag kramade honom en stund, innan jag gick vidare och kramade Usher och Scooter.
“So, am I really that good?” frågade jag och skrattade lite.
“Haven’t you realized that yet?” frågade Justin och log, “Well record it tomorrow, we’ll go to London tomorrow morning, as you know, and then we’ll go to a studio there.”
Jag nickade ivrigt, “who wrote it?” frågade jag sedan.
“Me and Usher, actually,” sa Justin.
“That’s so cool!” sa jag. Jag kunde inte sluta pladdra, jag var överlycklig.
Efter frukosten tog vi en promenad, innan Justin skulle ha ännu en konsert, utomhus den här gången.
“Well, I haven’t talked to my parents in a couple of days, is it okay if I call my mum?” frågade jag Justin.
“Yes, ofcourse, you don’t have to ask,” svarade Justin, “Wanna borrow my phone?”
“No thanks, I can use mine.”
Jag ringde mamma, hon svarade efter andra tonen.
“Hej gumman! Vi saknar dig!” utbrast hon.
“Haha, jag saknar dig också,” sa jag.
“Har du det bra?” undrade hon.
“Ja, jag har det otroligt bra, du kommer aldrig att tro mig, men jag har uppträtt en låt live, med Justin, två dagar i rad!”
“Nej har du? Gud vad häftigt!” sa hon, hon lät nästan lika glad som jag.
“Och idag fick jag en present av Justin, Usher och Scooter, det var en låt, som jag och Justin ska spela in imorgon till hans nästa skiva!!!” nästintill skrek jag i luren.
Jag såg att Justin småskrattade lite där han gick bredvid mig, jag antog att han nästan förstod vad jag pratade om.
Jag och mamma fortsatte prata en stund, innan jag fick prata med pappa istället, efter ungefär en kvart la jag på luren.
Jag tittade på Justin och log.
“What did they say?” frågade han.
“They were very happy for me,” sa jag och flinade.
“Great,” sa han. Han kysste mig, och vi gick tillbaka mot hotellet, hand i hand.
Nästa morgon satt vi på flyget på väg till London, det skulle bara ta någon timme.
“Alright, London,” sa Justin för sig själv.
Jag log.
“Chelsea, do you like soccer?” frågade han.
“Yes, I do, my name is Chelsea, right?” sa jag och skrattade.
“We’ll have to go to a Chelsea game then,” sa han och log brett.
Jag nickade ivrigt. Jag var ett stort Chelsea-fan, ironiskt nog.
Vi gick av planet, och blev körda till ett hotell. Det var lika stort och fint som alla andra vi bott på den här resan.
“Are you ready for the studio, girl?” frågade Usher och puttade till mig på skämt.
“I guess so,” svarade jag.
“You’ll do great!” sa Justin och la en arm om mina axlar.
Jag och Justin gick till vårt rum, och alla andra till sina.
Vi slängde oss på sängen, “I can’t believe that I’ll get this chance, thank you,” sa jag.
“You don’t have to thank me, it’s all your win, you would have made it without us too,” svarade Justin.
Jag skakade på huvudet, “no, I wouldn’t, I owe it all to you guys, you’ve made me so happy,” sa jag. Vi låg i sängen och kramades en stund.
“Are you ready to leave?” frågade Justin sen.
“Yeah, I’m just gonna brush my hair,” svarade jag och reste mig upp. Jag satt upp mitt hår i en hög hästsvans, sen tog jag bara på lite mascara.
“I can’t believe how pretty you are,” sa Justin när jag kom ut från badrummet.
Jag rodnade, “thanks.”
Vi gick och mötte upp Scooter och Usher vid entrén.
“Hey youngsters,” sa Scooter och flinade.
Justin låtsasboxade honom på armen, “hey old man!”
Usher la sin hand om mina axlar och klappade mig vänskapligt, “nervouse?” frågade han.
“Yeah, a little,” svarade jag.
“Don’t worry, we have time, we’ll make it great,” sa han och log.
Jag nickade.
Vi hoppade in i en stor bil och åkte iväg, efter ungefär 10 minuter var vi framme.
“Here we are!” sa Scooter. Vi gick ut ur bilen och gick in i byggnaden, den såg inte så speciell ut, bara som ett modernt, vanligt hus.
När vi kom in gick vi till receptionen och Scooter pratade med en person där, han öppnade en dörr åt oss, och vi gick in.
Det var massor av guld- och silverskivor från olika artister på väggarna.
“Wow, this is awesome,” sa jag.
“I know,” sa Justin, “Let’s hope our record will get here too.”
Var inslaget i silvrigt papper, det såg ut som att det kunde ligga en cd-skiva i, “Oh, I know, It’s ‘My worlds acoustic,” sa jag och skrattade.
Alla andra skrattade också, “good guessing, close, but not correct,” sa Justin och log.
Jag öppnade pappret.
Där låg, som jag gissat, en cd-skiva, och ett papper.
Det stod ingenting på skivan, det såg bara ut som en tom cd-rom, jag öppnade pappret. Det var en lång text på engelska. Det såg ut som en låttext. Jag tittade upp på Justin, som satt och log.
“What is this!?” frågade jag förvirrat och log.
“A song,” svarade han och log belåtet.
“Alright, and…?” jag förstod inte vad jag skulle ha med den till.
“It’s for us, you and me, we will record it, for my next album,” nu log han ännu bredare.
“What? Are you kidding me!?” frågade jag förvånat. Jag var så glad att hjärtat bankade snabbare än någonsin.
Justin skakade på huvudet.
“Thank you so much!” sa jag och slängde mig runt halsen på honom.
“I’m glad you liked it,” sa han.
Jag kramade honom en stund, innan jag gick vidare och kramade Usher och Scooter.
“So, am I really that good?” frågade jag och skrattade lite.
“Haven’t you realized that yet?” frågade Justin och log, “Well record it tomorrow, we’ll go to London tomorrow morning, as you know, and then we’ll go to a studio there.”
Jag nickade ivrigt, “who wrote it?” frågade jag sedan.
“Me and Usher, actually,” sa Justin.
“That’s so cool!” sa jag. Jag kunde inte sluta pladdra, jag var överlycklig.
Efter frukosten tog vi en promenad, innan Justin skulle ha ännu en konsert, utomhus den här gången.
“Well, I haven’t talked to my parents in a couple of days, is it okay if I call my mum?” frågade jag Justin.
“Yes, ofcourse, you don’t have to ask,” svarade Justin, “Wanna borrow my phone?”
“No thanks, I can use mine.”
Jag ringde mamma, hon svarade efter andra tonen.
“Hej gumman! Vi saknar dig!” utbrast hon.
“Haha, jag saknar dig också,” sa jag.
“Har du det bra?” undrade hon.
“Ja, jag har det otroligt bra, du kommer aldrig att tro mig, men jag har uppträtt en låt live, med Justin, två dagar i rad!”
“Nej har du? Gud vad häftigt!” sa hon, hon lät nästan lika glad som jag.
“Och idag fick jag en present av Justin, Usher och Scooter, det var en låt, som jag och Justin ska spela in imorgon till hans nästa skiva!!!” nästintill skrek jag i luren.
Jag såg att Justin småskrattade lite där han gick bredvid mig, jag antog att han nästan förstod vad jag pratade om.
Jag och mamma fortsatte prata en stund, innan jag fick prata med pappa istället, efter ungefär en kvart la jag på luren.
Jag tittade på Justin och log.
“What did they say?” frågade han.
“They were very happy for me,” sa jag och flinade.
“Great,” sa han. Han kysste mig, och vi gick tillbaka mot hotellet, hand i hand.
Nästa morgon satt vi på flyget på väg till London, det skulle bara ta någon timme.
“Alright, London,” sa Justin för sig själv.
Jag log.
“Chelsea, do you like soccer?” frågade han.
“Yes, I do, my name is Chelsea, right?” sa jag och skrattade.
“We’ll have to go to a Chelsea game then,” sa han och log brett.
Jag nickade ivrigt. Jag var ett stort Chelsea-fan, ironiskt nog.
Vi gick av planet, och blev körda till ett hotell. Det var lika stort och fint som alla andra vi bott på den här resan.
“Are you ready for the studio, girl?” frågade Usher och puttade till mig på skämt.
“I guess so,” svarade jag.
“You’ll do great!” sa Justin och la en arm om mina axlar.
Jag och Justin gick till vårt rum, och alla andra till sina.
Vi slängde oss på sängen, “I can’t believe that I’ll get this chance, thank you,” sa jag.
“You don’t have to thank me, it’s all your win, you would have made it without us too,” svarade Justin.
Jag skakade på huvudet, “no, I wouldn’t, I owe it all to you guys, you’ve made me so happy,” sa jag. Vi låg i sängen och kramades en stund.
“Are you ready to leave?” frågade Justin sen.
“Yeah, I’m just gonna brush my hair,” svarade jag och reste mig upp. Jag satt upp mitt hår i en hög hästsvans, sen tog jag bara på lite mascara.
“I can’t believe how pretty you are,” sa Justin när jag kom ut från badrummet.
Jag rodnade, “thanks.”
Vi gick och mötte upp Scooter och Usher vid entrén.
“Hey youngsters,” sa Scooter och flinade.
Justin låtsasboxade honom på armen, “hey old man!”
Usher la sin hand om mina axlar och klappade mig vänskapligt, “nervouse?” frågade han.
“Yeah, a little,” svarade jag.
“Don’t worry, we have time, we’ll make it great,” sa han och log.
Jag nickade.
Vi hoppade in i en stor bil och åkte iväg, efter ungefär 10 minuter var vi framme.
“Here we are!” sa Scooter. Vi gick ut ur bilen och gick in i byggnaden, den såg inte så speciell ut, bara som ett modernt, vanligt hus.
När vi kom in gick vi till receptionen och Scooter pratade med en person där, han öppnade en dörr åt oss, och vi gick in.
Det var massor av guld- och silverskivor från olika artister på väggarna.
“Wow, this is awesome,” sa jag.
“I know,” sa Justin, “Let’s hope our record will get here too.”
ang. uppdatering...
Jag försöker skriva en så bra novell som möjligt här, men har inte alltid tid att sitta ner och bara skriva. Speciellt inte nu, på sista veckan i skolan innan lovet, med prov nästan varje dag, läxor och inlämningsuppgifter... Och jag är inte heller en person som bara kan skriva ihop något slarvigt, jag måste ha tid på mig när jag ska skriva, och om jag är stressad blir jag bara helt oinspirerad...
Men tack för ert tålamod, det kmr bli mkt bättre uppdatering på lovet såklart, innan dess är jag jätteglad om ni har tålamod, och kom JÄTTEGÄRNA med förslag på saker i kommande delar! KRAM
Men tack för ert tålamod, det kmr bli mkt bättre uppdatering på lovet såklart, innan dess är jag jätteglad om ni har tålamod, och kom JÄTTEGÄRNA med förslag på saker i kommande delar! KRAM
Chelseas Första Kärlek, del 45
“I have to lay down,” sa jag till Justin.
“Are you dizzy?” frågade han.
“Yeah, a little,” svarade jag.
“Hey guys, move,” sa han och tog ett tag om mig och la mig försiktigt ner på golvet.
Jag andades djupt några gånger.
“How are you Chelsea?” frågade Pattie oroligt.
De andra i teamet ställde sig runt om mig, och Justin stod på knä bredvid mig.
Jag började fnissa lite, “I’m sorry, I just caught up with reality,” sa jag.
Teamet började skratta, och de berömde mig ännu mer, de sa att de inte hade någon aning om att jag hade en sån talang. Det visste inte ens jag själv.
“You’re amazing honey,” sa Justin och log.
Dagen efter var jag i tidningen. Jag blev shockad när jag såg mig själv på en löpsedel, “Bieber’s girl stole the show,” stod det på en. Jag log för mig själv när jag läste, och Justin verkade verkligen stolt över mig.
“I want you to sing again, tonight,” sa han.
“Really?” frågade jag och log.
Han nickade och gav mig en kyss. Vi gick hand i hand längst en lugn gata i Paris. Jag skulle alltså sjunga ikväll igen. Jag var inte ens nervös av att tänka på det, det kändes bara bra.
Nästa uppträdande gick lika bra, om inte bättre. Jag var otroligt stolt över mig själv. Jag gick av scenen, och väl backstage mötte jag en massa folk som gav mig beröm. Justin var kvar på scen den här gången, och körde en extralåt med Jaden.
“Chelsea!?” hörde jag någon ropa bakom mig.
Jag vände mig om, och där stod Usher. Jag slängde mig runt hans hals och han kramade mig tillbaka.
Han såg riktigt glad ut, “You have real talent Chelsea, I didn’t know that!”
“Emm, thanks,” sa jag och rodnade.
“I can’t believe it, you’re amazing!” sa han. Han verkade gladast i hela rummet, det gjorde även mig glad.
Justin kom av scenen, han kom bakom mig, kramade mig och gav mig en puss på kinden.
“Hello singer,” sa han och log.
“Hi,” sa jag och skrattade.
“You know what day it is tomorrow?” frågade han.
“Sunday?” svarade jag och flinade.
“One month,” sa han och log belåtet.
“Really? Our first, emm, anniversary,” sa jag och skrattade.
Han kysste mig, jag märkte att han log.
Dagen därpå väckte Justin mig runt 10 på morgonen, “Wake up sleepy head!”
Jag gäspade, “Good morning speedo.”
Han skrattade, “hotel breakfast?”
Jag nickade och reste mig upp ur sängen.
Vi gick ner till frukosten tillsammans, hand i hand.
“I have a little surprise for you,” sa Justin.
“Really?” frågade jag och log.
Han nickade.
“One month…” sa jag, “and hopefully many more to come…”
“There will never be an end,” sa han, “I’ll never let you go.”
Vi log båda två.
Väl vid frukosten möttes vi av nästan hela teamet.
Alla såg glada ut, som att de visste vad det skulle bli för överraskning.
Jag blev nyfiken.
Vi tog frukost och satt oss vid bordet, vi hade ett eget VIP rum som vi höll till i. Annars skulle Justin antagligen inte få en lugn stund…
Vi satt och pratade en stund, och de fortsatte säga till mig hur duktig jag var. Jag tyckte inte själv att jag var så duktig att de skulle behöva berömma mig så mycket, men det tyckte tydligen de.
Det knackade på dörren till vårt rum, och den öppnades. Det var Usher dom stod där.
“Wazzup man,” sa Justin och gjorde ett handslag med honom.
“I’m fan bro, sorry I’m late,” sa Usher.
“It’s okay,” sa Justin.
Usher hejade på alla, och klappade mig på axeln. Han satt sig bredvid Justin, och gav honom ett litet paket.
“Thanks man,” sa Justin och gav honom en kram.
“No problem.”
“So, Chelsea,” sa Justin, och alla tystnade, “since we’ve discovered how talented you are, we pretty much all wanted to give you something, and since we celebrate one month today, I thought it was a good time.”
Alla såg förvånade ut när de hörde att det var en månad sen vi blev officiellt tillsammans. Utom Usher, han verkade redan veta det.
“Congrats,” sa Pattie och log.
De andra grattade oss också lite snabbt, innan Justin fortsatte.
“So, this is from me, Usher and Scooter,” sa han och gav mig paketet.
Var inslaget i silvrigt papper, det såg ut som att det kunde ligga en cd-skiva i, “Oh, I know, It’s ‘My worlds acoustic,” sa jag och skrattade.
Alla andra skrattade också, “good guessing, close, but not correct,” sa Justin och log.
Jag öppnade pappret.
Där låg, som jag gissat, en cd-skiva, och ett papper.
Det stod ingenting på skivan, det såg bara ut som en tom cd-rom, jag öppnade pappret. Det var en lång text på engelska. Det såg ut som en låttext. Jag tittade upp på Justin, som satt och log.
“Are you dizzy?” frågade han.
“Yeah, a little,” svarade jag.
“Hey guys, move,” sa han och tog ett tag om mig och la mig försiktigt ner på golvet.
Jag andades djupt några gånger.
“How are you Chelsea?” frågade Pattie oroligt.
De andra i teamet ställde sig runt om mig, och Justin stod på knä bredvid mig.
Jag började fnissa lite, “I’m sorry, I just caught up with reality,” sa jag.
Teamet började skratta, och de berömde mig ännu mer, de sa att de inte hade någon aning om att jag hade en sån talang. Det visste inte ens jag själv.
“You’re amazing honey,” sa Justin och log.
Dagen efter var jag i tidningen. Jag blev shockad när jag såg mig själv på en löpsedel, “Bieber’s girl stole the show,” stod det på en. Jag log för mig själv när jag läste, och Justin verkade verkligen stolt över mig.
“I want you to sing again, tonight,” sa han.
“Really?” frågade jag och log.
Han nickade och gav mig en kyss. Vi gick hand i hand längst en lugn gata i Paris. Jag skulle alltså sjunga ikväll igen. Jag var inte ens nervös av att tänka på det, det kändes bara bra.
Nästa uppträdande gick lika bra, om inte bättre. Jag var otroligt stolt över mig själv. Jag gick av scenen, och väl backstage mötte jag en massa folk som gav mig beröm. Justin var kvar på scen den här gången, och körde en extralåt med Jaden.
“Chelsea!?” hörde jag någon ropa bakom mig.
Jag vände mig om, och där stod Usher. Jag slängde mig runt hans hals och han kramade mig tillbaka.
Han såg riktigt glad ut, “You have real talent Chelsea, I didn’t know that!”
“Emm, thanks,” sa jag och rodnade.
“I can’t believe it, you’re amazing!” sa han. Han verkade gladast i hela rummet, det gjorde även mig glad.
Justin kom av scenen, han kom bakom mig, kramade mig och gav mig en puss på kinden.
“Hello singer,” sa han och log.
“Hi,” sa jag och skrattade.
“You know what day it is tomorrow?” frågade han.
“Sunday?” svarade jag och flinade.
“One month,” sa han och log belåtet.
“Really? Our first, emm, anniversary,” sa jag och skrattade.
Han kysste mig, jag märkte att han log.
Dagen därpå väckte Justin mig runt 10 på morgonen, “Wake up sleepy head!”
Jag gäspade, “Good morning speedo.”
Han skrattade, “hotel breakfast?”
Jag nickade och reste mig upp ur sängen.
Vi gick ner till frukosten tillsammans, hand i hand.
“I have a little surprise for you,” sa Justin.
“Really?” frågade jag och log.
Han nickade.
“One month…” sa jag, “and hopefully many more to come…”
“There will never be an end,” sa han, “I’ll never let you go.”
Vi log båda två.
Väl vid frukosten möttes vi av nästan hela teamet.
Alla såg glada ut, som att de visste vad det skulle bli för överraskning.
Jag blev nyfiken.
Vi tog frukost och satt oss vid bordet, vi hade ett eget VIP rum som vi höll till i. Annars skulle Justin antagligen inte få en lugn stund…
Vi satt och pratade en stund, och de fortsatte säga till mig hur duktig jag var. Jag tyckte inte själv att jag var så duktig att de skulle behöva berömma mig så mycket, men det tyckte tydligen de.
Det knackade på dörren till vårt rum, och den öppnades. Det var Usher dom stod där.
“Wazzup man,” sa Justin och gjorde ett handslag med honom.
“I’m fan bro, sorry I’m late,” sa Usher.
“It’s okay,” sa Justin.
Usher hejade på alla, och klappade mig på axeln. Han satt sig bredvid Justin, och gav honom ett litet paket.
“Thanks man,” sa Justin och gav honom en kram.
“No problem.”
“So, Chelsea,” sa Justin, och alla tystnade, “since we’ve discovered how talented you are, we pretty much all wanted to give you something, and since we celebrate one month today, I thought it was a good time.”
Alla såg förvånade ut när de hörde att det var en månad sen vi blev officiellt tillsammans. Utom Usher, han verkade redan veta det.
“Congrats,” sa Pattie och log.
De andra grattade oss också lite snabbt, innan Justin fortsatte.
“So, this is from me, Usher and Scooter,” sa han och gav mig paketet.
Var inslaget i silvrigt papper, det såg ut som att det kunde ligga en cd-skiva i, “Oh, I know, It’s ‘My worlds acoustic,” sa jag och skrattade.
Alla andra skrattade också, “good guessing, close, but not correct,” sa Justin och log.
Jag öppnade pappret.
Där låg, som jag gissat, en cd-skiva, och ett papper.
Det stod ingenting på skivan, det såg bara ut som en tom cd-rom, jag öppnade pappret. Det var en lång text på engelska. Det såg ut som en låttext. Jag tittade upp på Justin, som satt och log.
..
nästa kmr imorrn!! KRAM
Chelseas Första Kärlek, del 44
Jag började spela Lady Gagas ‘Bad Romance’, fast i en egen, långsam version.
Eftersom jag inte hade någon annan som sjöng, så gjorde jag det själv.
“I want you love and I want your revenge, you and me could write a bad romance…” sjöng jag.
När låten var slut tittade jag upp, och såg till min förvåning att Justin hade satt sig upp, och kollade på mig.
Jag blev röd om kinderna när jag insåg att han hade lyssnat när jag spelat, och inte minst när jag sjungit. Han hade aldrig hört mig förut, och jag hade antagligen skämt ut mig…
Jag undrade vad han skulle säga, men han satt bara där och tittade på mig…
Tillslut öppnade han munnen, “Why haven’t you told me?”
“Told you what?” sa jag och tittade ner i golvet.
“That you can sing, and play the guitar,” sa han.
“I can’t,” sa jag, men jag kunde ändå inte låta bli att le lite, han tyckte att jag kunde sjunga!
“Yes you can, I heard you, it was amazing Chels!” sa han och log.
“Thanks,” sa jag bara och rodnade lite.
“Sing one more song,” sa Justin.
Jag skakade på huvudet och rodnade igen.
“”We’ll sing together then, please?” bad han.
“Alright,” sa jag, “baby?”
“Yeah, sounds great, do you know the chords?” frågade han.
“Nah,” sa jag.
“C, Am, F, G, can you do that?” sa han och log.
Jag provade att spela det, och det lät bra.
Han log, jag började spela introt och vi satt där och sjöng tillsammans. Scooter kom in genom dörren, men vi brydde oss inte. Han stod och tittade på oss i dörröppningen, han såg förvånad ut.
När låten var slut började han applådera.
“Chelsea, you’re a singer!” sa han.
“Not really,” sa jag och skrattade lite.
“But you’re great, you should do a song together,” sa han.
Jag skrattade bara till svar, han kunde ju inte vara seriös.
“Justin, can I talk to you?” sa han sedan och viftade på honom.
Justin nickade och följde efter honom, “Be right back.”
Jag satt kvar i rummet och tänkte på allt möjligt. Sjöng jag verkligen bra? Kunde jag ha någon slags framtid inom det här? De kan väl inte ha tyckt att jag var så bra? Det tyckte jag ju inte ens själv…
Justin kom tillbaka in i rummet, utan Scooter.
“Chelsea?” sa han och satt sig bredvid mig.
Jag nickade.
“The reason Scooter came here before was to tell me that Jessica is sick, she caught a cold, and has lost her voice,” sa han.
“Oh…” sa jag.
“And when he heard you sing, he got an idea,” sa han.
“Yeah?” sa jag. Vad pratade han om? Jag förstod ingenting.
“So, I was wondering, would you like to sing ‘Overboard’ with me tonight?” frågade han och tittade förväntansfullt in i mina ögon.
“Are you kidding me!?” utbrast jag. Jag skulle aldrig klara det! Jag skulle ju bara skämma ut mig.
“Nah, I want you to,” sa han och log.
“I could never do that, I would just embarras myself, and you,” sa jag. Mitt hjärta slog snabbare än någonsin, jag blev nervös bara av att tänka tanken.
“Chelsea, I’ve heard you, you’re great, and we have time to practise right now,” sa han, “you knwo the lyrics, right?”
Jag skrattade lite, “Yeah, I guess.”
“Come here,” sa han och kramade mig, och gav mig en puss på pannan.
Vi gick till Justins sångcoach och övade i ungefär en halvtimme, mer hann vi inte innan det var dags för Justin att gå upp på scen. Jag hade fått mycket beröm av coachen, men jag var för nervös för att förstå det.
Jag satt med Pattie vid ett bord som tidigare medan Justin var på scen. Man hörde skriken in hit, och det var fullsatt i arenan.
Plötsligt kom Scooter springandes mot mig, “Overboard in 2 minutes!” sa han.
Jag slängde mig upp ut stolen, kollade mig snabbt i spegeln för att se att sminket och kläderna satt på plats, sen följde jag efter Scooter. Vi stod precis bakom scenen och väntade. Blodet pumpade i ådrorna, jag var så nervös att jag knappt förstod vart jag var, eller vad jag skulle göra, men samtidigt var jag glad för att jag skulle få visa vad jag kunde.
Justin sprang av scenen och gick fram till mig, “ready?”
“No,” sa jag och skrattade nervöst, jag följde efter honom. Scooter och alla andra önskade mig lycka till. Vi stod bakom scenen, och Justin berättade för mig vad jag skulle göra. Jag skulle gå ut på scenen och sjunga min vers, om jag var nervös skulle jag försöka låta bli att kolla på hela stora publiken, och bara på de längst fram. Jag skulle gå längst scenen, och i vers två skulle Justin komma ut, och då skulle han leda mig.
Jag nickade.
“It’s your time to shine now, I love you,” sa han och puttade mig mot scenen.
“Love you too,” sa jag och gick ut. Mina ben bar mig knappt, men jag bestämde mig för att jag skulle klara det.
Musiken började, och nu var det dags. Jag tittade ut på publiken, det var ofattbart hur mycket folk det var.
“It feels like we’ve been out at sea, so back and forth…” sjöng jag. Min nervositet försvann helt när jag börjat sjunga. Nu kändes allt bara bra. Publiken hade jublat som ganingar när jag kommit ut på scen, och de sjöng med när jag sjöng. Det kändes underbart.
Jag sjöng min vers och första refrängen själv, och sen kom Justin in.
Vi sjöng färdigt låten, och avslutade det hela med en kyss.
Vi kom backstage, och alla i teamet sprang fram till mig och kramade mig. Som att jag gjort mål i en fotbollsmatch. Jag hade knappt insett själv vad jag nyss hade gjort.
Alla sa till mig hur duktig jag var, och hur stolta de var över mig. Jag började inse vad jag precis hade genomfört, och jag kände mig lite snurrig av alla intryck.
Justin hade en paus på ungefär 15 minuter nu, så han stod och höll om mig en bra stund.
“I have to lay down,” sa jag till Justin.
“Are you dizzy?” frågade han.
“Yeah, a little,” svarade jag.
“Hey guys, move,” sa han och tog ett tag om mig och la mig försiktigt ner på golvet.
Jag andades djupt några gånger.
“How are you Chelsea?” frågade Pattie oroligt.
De andra i teamet ställde sig runt om mig, och Justin stod på knä bredvid mig.
Jag började fnissa lite, “I’m sorry, I just caught up with reality,” sa jag.
Teamet började skratta, och de berömde mig ännu mer, de sa att de inte hade någon aning om att jag hade en sån talang. Det visste inte ens jag själv.
“You’re amazing honey,” sa Justin och log.
Eftersom jag inte hade någon annan som sjöng, så gjorde jag det själv.
“I want you love and I want your revenge, you and me could write a bad romance…” sjöng jag.
När låten var slut tittade jag upp, och såg till min förvåning att Justin hade satt sig upp, och kollade på mig.
Jag blev röd om kinderna när jag insåg att han hade lyssnat när jag spelat, och inte minst när jag sjungit. Han hade aldrig hört mig förut, och jag hade antagligen skämt ut mig…
Jag undrade vad han skulle säga, men han satt bara där och tittade på mig…
Tillslut öppnade han munnen, “Why haven’t you told me?”
“Told you what?” sa jag och tittade ner i golvet.
“That you can sing, and play the guitar,” sa han.
“I can’t,” sa jag, men jag kunde ändå inte låta bli att le lite, han tyckte att jag kunde sjunga!
“Yes you can, I heard you, it was amazing Chels!” sa han och log.
“Thanks,” sa jag bara och rodnade lite.
“Sing one more song,” sa Justin.
Jag skakade på huvudet och rodnade igen.
“”We’ll sing together then, please?” bad han.
“Alright,” sa jag, “baby?”
“Yeah, sounds great, do you know the chords?” frågade han.
“Nah,” sa jag.
“C, Am, F, G, can you do that?” sa han och log.
Jag provade att spela det, och det lät bra.
Han log, jag började spela introt och vi satt där och sjöng tillsammans. Scooter kom in genom dörren, men vi brydde oss inte. Han stod och tittade på oss i dörröppningen, han såg förvånad ut.
När låten var slut började han applådera.
“Chelsea, you’re a singer!” sa han.
“Not really,” sa jag och skrattade lite.
“But you’re great, you should do a song together,” sa han.
Jag skrattade bara till svar, han kunde ju inte vara seriös.
“Justin, can I talk to you?” sa han sedan och viftade på honom.
Justin nickade och följde efter honom, “Be right back.”
Jag satt kvar i rummet och tänkte på allt möjligt. Sjöng jag verkligen bra? Kunde jag ha någon slags framtid inom det här? De kan väl inte ha tyckt att jag var så bra? Det tyckte jag ju inte ens själv…
Justin kom tillbaka in i rummet, utan Scooter.
“Chelsea?” sa han och satt sig bredvid mig.
Jag nickade.
“The reason Scooter came here before was to tell me that Jessica is sick, she caught a cold, and has lost her voice,” sa han.
“Oh…” sa jag.
“And when he heard you sing, he got an idea,” sa han.
“Yeah?” sa jag. Vad pratade han om? Jag förstod ingenting.
“So, I was wondering, would you like to sing ‘Overboard’ with me tonight?” frågade han och tittade förväntansfullt in i mina ögon.
“Are you kidding me!?” utbrast jag. Jag skulle aldrig klara det! Jag skulle ju bara skämma ut mig.
“Nah, I want you to,” sa han och log.
“I could never do that, I would just embarras myself, and you,” sa jag. Mitt hjärta slog snabbare än någonsin, jag blev nervös bara av att tänka tanken.
“Chelsea, I’ve heard you, you’re great, and we have time to practise right now,” sa han, “you knwo the lyrics, right?”
Jag skrattade lite, “Yeah, I guess.”
“Come here,” sa han och kramade mig, och gav mig en puss på pannan.
Vi gick till Justins sångcoach och övade i ungefär en halvtimme, mer hann vi inte innan det var dags för Justin att gå upp på scen. Jag hade fått mycket beröm av coachen, men jag var för nervös för att förstå det.
Jag satt med Pattie vid ett bord som tidigare medan Justin var på scen. Man hörde skriken in hit, och det var fullsatt i arenan.
Plötsligt kom Scooter springandes mot mig, “Overboard in 2 minutes!” sa han.
Jag slängde mig upp ut stolen, kollade mig snabbt i spegeln för att se att sminket och kläderna satt på plats, sen följde jag efter Scooter. Vi stod precis bakom scenen och väntade. Blodet pumpade i ådrorna, jag var så nervös att jag knappt förstod vart jag var, eller vad jag skulle göra, men samtidigt var jag glad för att jag skulle få visa vad jag kunde.
Justin sprang av scenen och gick fram till mig, “ready?”
“No,” sa jag och skrattade nervöst, jag följde efter honom. Scooter och alla andra önskade mig lycka till. Vi stod bakom scenen, och Justin berättade för mig vad jag skulle göra. Jag skulle gå ut på scenen och sjunga min vers, om jag var nervös skulle jag försöka låta bli att kolla på hela stora publiken, och bara på de längst fram. Jag skulle gå längst scenen, och i vers två skulle Justin komma ut, och då skulle han leda mig.
Jag nickade.
“It’s your time to shine now, I love you,” sa han och puttade mig mot scenen.
“Love you too,” sa jag och gick ut. Mina ben bar mig knappt, men jag bestämde mig för att jag skulle klara det.
Musiken började, och nu var det dags. Jag tittade ut på publiken, det var ofattbart hur mycket folk det var.
“It feels like we’ve been out at sea, so back and forth…” sjöng jag. Min nervositet försvann helt när jag börjat sjunga. Nu kändes allt bara bra. Publiken hade jublat som ganingar när jag kommit ut på scen, och de sjöng med när jag sjöng. Det kändes underbart.
Jag sjöng min vers och första refrängen själv, och sen kom Justin in.
Vi sjöng färdigt låten, och avslutade det hela med en kyss.
Vi kom backstage, och alla i teamet sprang fram till mig och kramade mig. Som att jag gjort mål i en fotbollsmatch. Jag hade knappt insett själv vad jag nyss hade gjort.
Alla sa till mig hur duktig jag var, och hur stolta de var över mig. Jag började inse vad jag precis hade genomfört, och jag kände mig lite snurrig av alla intryck.
Justin hade en paus på ungefär 15 minuter nu, så han stod och höll om mig en bra stund.
“I have to lay down,” sa jag till Justin.
“Are you dizzy?” frågade han.
“Yeah, a little,” svarade jag.
“Hey guys, move,” sa han och tog ett tag om mig och la mig försiktigt ner på golvet.
Jag andades djupt några gånger.
“How are you Chelsea?” frågade Pattie oroligt.
De andra i teamet ställde sig runt om mig, och Justin stod på knä bredvid mig.
Jag började fnissa lite, “I’m sorry, I just caught up with reality,” sa jag.
Teamet började skratta, och de berömde mig ännu mer, de sa att de inte hade någon aning om att jag hade en sån talang. Det visste inte ens jag själv.
“You’re amazing honey,” sa Justin och log.
har haft mkt att göra...
hallå där! Jag är ledsen för att jag inte har uppdaterat, men jag har haft otroligt mycket att göra, och jag har verkligen inte haft tid. Men jag håller på med nästa del, så den får ni strax, I promise!
Har fått önskemål om mer drama i novellen, och det kommer, jag har planerat, men det kmr dröja nån del innan det smäller! Tack för erat tålamod!! KRAM
Har fått önskemål om mer drama i novellen, och det kommer, jag har planerat, men det kmr dröja nån del innan det smäller! Tack för erat tålamod!! KRAM
