JDB stories! :)

Vi såg att ena polisen stod där, Justin öppnade dörren.
“Hej, Emil har åkt till polisstationen för ett förhör, för att ha varit hotfull i ditt hem, vi vill gärna att ni kommer in till stationen också, skulle ni kunna följa med mig?” sa polisen.
“Mm,” svarade jag och tittade på Justin, “He wants us to come to the police station, and yeah…”
Vi gick ut och satt oss i bilen, jag skrev ett sms till mamma: vi åker iväg en sväng, jag berättar sen, puss.

Vi fick gå in i ett varsitt rum, jag förhördes först, de frågade mest ifall jag ville göra en anmälan för att han slagit mig förut osv. Jag ville inte, jag orkade inte, jag ville bara hem. De ringde mina föräldrar, som kom dit och fick prata också, sen åkte vi hem. Vi satt tysta nästan hela vägen.
“Vad tänkte du med? Varför har du inte sagt något?” frågade mamma surt efter en stund.
“Men jag vet inte,” muttrade jag.
“Det är faktiskt allvarligt att han slagit dig, förstår du inte det!?” sa pappa.
“Men jag bryr mig inte!” snäste jag tillbaka.
“Hörrudu, var inte otrevlig, vi försöker ju bara få dig att förstå att vi vill ditt bästa,” sa mamma surt.
“Men jag fattar okej!? Kan ni sluta tjata då för fan!?” nästan skrek jag. Justin förstod ingenting, han satt bara bredvid mig och klappade mig på ryggen.
“Nu slutar du med den där tonen Chelsea!” sa pappa strängt, jag fick nog.
“Stanna biljäveln då!” skrek jag.
“Vad säger du?” undrade mamma.
“Stanna sa jag!!!”
Mamma svängde in till vägkanten, jag öppnade dörren och gick ut, “jag tänker inte åka med er!”
Justin tittade förvånat på mig, “What’s up?” frågade han.
Jag bara suckade, jag orkade inte prata engelska, jag smällde igen dörren och började gå hemåt. De började köra iväg.

Jag gick där och sparkade på allt jag hittade att sparka på, jag grät, men jag var inte ledsen, tror jag, jag var mest förbannad. Jag såg att bilen körde in till vägkanten igen ungefär 50 meter framför mig.
Justin klev ut och började springa mot mig, bilen körde vidare. Han kom med armarna utsräckta mot mig, jag stannade. Han kom fram till mig och kramade mig. Jag grät mot hans axel, vi stod så ett långt tag.
“Chelsea, what’s wrong?” frågade han sedan försiktigt.
“They’re just so stupid, they’re angry at me!” sa jag mellan snyftningarna.
“I’m sure they are just worried, it’ll be okay,” sa han och fortsatte krama mig.
“Thanks for being the best Justin,” sa jag.
Jag märkte att han log, “You are the best, Chelsea.”