JDB stories! :)

Här får ni enligt önskemål del 19 nu istället för imorrn! :)

---

Jag blev om möjligt mycket deppigare, jag la mig ner i sängen. Plötsligt hörde jag att det knackade på dörren.
“Mm,” mumlade jag. Det var väl mamma eller pappa som skulle tjata om att jag skulle äta eller gå ut eller något antog jag.
Dörren öppnades, och jag såg det vackraste ansiktet i hela världen, det var Justin!
Jag började störtgråta och han slängde sig ner i sängen och kramade mig, länge och hårt.
Jag låg bara där och grät, i säkert 5 minuter kramade han mig utan att säga ett ord. Jag slutade gråta.
“Chelsea, I love you,” sa han och tittade mig i ögonen.
“I love you too Justin, I can’t live without you,” svarade jag hysteriskt och kramade honom med all kraft jag hade, vilket inte var mycket.
“I’m so sorry that I left, please forgive me Chelsea?” sa han sorgset.
“What? It wasn’t your fault, you had to,” sa jag.
“Yeah, but I still shouldn’t have left you.”
“It’s okay,” svarade jag och la mig bredvid honom i sängen, jag lutade mitt  huvud mot hans bröstkorg.

“What made you come here?” frågade jag efter en stund.
“Well, your mum called my mum, and she was really worried about your health, and I couldn’t take that, so we moved one concert so I could come here,” svarade han och höll om mig.
“Really? You didn’t have to,” sa jag.
“Yes I did have to, Chelsea,” sa han.
Han tittade på mig, “Have you lost weight Chels?” frågade han sedan.
“Maybe…” mumlade jag.
Han såg orolig ut, “Why?” frågade han lugnt.
“I didn’t have any strength when you were gone, I barely ate anything,” svarade jag och tittade ner.
“You are way too skinny, honey, that’s not healthy, you can get sick, like seriosly,” sa han. Han oroade sig verkligen. Jag ångrade att jag hade fått honom att bli orolig.
“I’m sorry,” sa jag bara.
“We have to do something, you know that, right?” sa han till mig och lyfte upp min haka.
Jag ryckte på axlarna.
“You can’t go on like this, there will be times when we are not together, and there will be hard times, but there will also be the times when we feel great, and everything seems so perfect. We have to live those great days to the fullest. And when we feel like we can’t feel any worse, then we know that we have great days to look forward to,” sa han.
Vi kramades länge.

De orden förändrade hela min deprimerade tillvaro. Han förändrade mitt liv, till det bättre. Jag skulle aldrig mer låta mitt liv förstöras så mycket som nu, jag skulle inte göra det mot mig själv, min familj, mina vänner, och framför allt, inte Justin.

Vi låg och mös i en halvtimme, sen somnade jag. Jag vaknade av att han strök sin hand genom mitt hår.
“Good evening beautiful,” sa han.
“Hi,” svarade jag och log, antagligen för första gången på flera månader.
“It’s time for dinner,” sa han, “we will start to work on the eating thing right away.”
Jag nickade och vi ställde oss upp.

Justins synvinkel

I put my hand around her waist. She was so skinny, she looked so thin and fragile. I felt like I was going to break her if I wasn’t careful. If I was the only one she listened to, that could help her, then I wouln’t leave her again.
We went out to the kitchen and took two plates and some food. We sat down at the table, her mum and dad sat in the living room, they wanted to leave us alone.
I saw that she tried to eat, she ate maybe one half portion, and I guess that was good compared to when I was gone.
“Are you okay?” I asked her. She looked all pale.
“Yeah, I’m alright,” she answered.
“Are you sure? You don’t look like ur alright, what’s up?” I asked.
“Naw, I’m just exhausted, I haven’t felt good since you left,” she said and looked down at her half full plate.
“I’m so sorry, we should just take it easy, wanna watch a movie?” I said. I knew that it would take time for her to be her self again after her sort of depressed period.
“Yeah, sure, I’m done,” she said and lifted her plate.
“Are you sure you don’t want to eat more?” I asked her sadly.
“Yes,” she said and stood up. I nodded and we went to her room. We chose a movie called Honey, it seemed pretty good.

Chelseas synvinkel

Vi låg i min säng och kollade på filmen, jag låg nära Justin och han höll om mig. Det kändes underbart. Jag hade saknat honom så mycket, men vad skulle hända nu? Skulle han behöva åka imorgon igen? Vad skulle jag göra då?

“When do you have to leave?” frågade jag honom och såg ledsen ut.
“Don’t you mean when do we have to leave?” sa han och log mot mig.
VA!? Skulle vi åka? Skulle jag få följa med honom?
“What do you mean?” frågade jag och flinade brett.
“I’ve talked to everyone, to the team, your parents and mum, and it’s only 3 weeks left on the tour, so…” han log ännu bredare, “…you’re coming with me.”
Mitt hjärta började slå supersnabbt, jag hade inte vart så här lycklig på så himla länge! Jag skulle få resa med honom! “Are you kidding me?” nästintill skrek jag.
“No I’m not!” svarade han och skrattade.
“Thank you so much, seriously, thank you!!!” sa jag till honom och kramade om honom.
“I’m just as happy as you are,” sa han och tittade mig i ögonen.
Jag tittade i hans ögon också, vi visste båda vad som skulle hända nu. Vi kom närmre och närmre varandra, och vi kysstes. Den första kyssen på nästan tre och en halv månad. Det var underbart. Vi låg tätt intill varandra en lång stund efter kyssen, och bara mös. Vi låg och småpratade i en timme, innan jag somnade i hans famn.

Jag vaknade mitt i natten, det var kolsvart ute, men var var Justin!? Han var inte här, jag gick upp och kollade i badrummet och överallt, men han var borta. Jag ringde honom, men han svarade inte, jag la mig ner på sängen och började gråta…