JDB stories! :)

Justins synvinkel

I couldn’t believe this, I wouldn’t have ONE free week in four months, I would work almost every day. Actually, I didn’t have anything against working hard, I just wanted to meet Chelsea. I was in love with her, I was sure about that. And now I had to wait FOUR months to see her. Awful.
It would be really hard. But I had to do it, this was my dream, as she said, it’s what I love to do, what I’m meant to do. I shed a tear, I had to get my shit together now. I had to put on a great show in each and every city, and pretend like I wasn’t missing her. Bring up OLLG’s on stage and so on. But I knew that if I could only book a date to meet her, I would be able to get through this, then I had something to look forward to.

“Justin, we have to go now,” mum said to me.
“Yeah, I’m coming,” I said and took my stuff, and went out the door.


Chelseas synvinkel


Idag var den sista dagen på lovet, imorgon skulle jag behöva gå till skolan igen. Jag mådde dåligt. Jag var chockad över Justins besked om att vi inte kommer kunna träffas på 4 månader. Det är nästan ett halvår! Det kändes som en så otroligt lång tid. Du som läser det här tycker väl att 4 månader skulle gå fort, att det inte var någon fara, men det funkade inte så. Jag kände något så otroligt speciellt för Justin. Riktigt kärlek, jag visste det.

“Ska du ha frukost Chelsea?” frågade mamma.
“Nej, jag är inte hungrig,” svarade jag. Jag hade inte någon ork att äta, inte någon ork att göra någonting. Jag låg i sängen och läste hela dagen. Och ja, boken jag läste var First Step 2 Forever: My Story, Justins bok.
Jag läste den om och om igen.

“Chelsea, hur mår du?” frågade mamma.
“Jag kommer inte få träffa Justin på 4 månader,” svarade jag.
“Nej, jag vet gumman, men det kommer gå fort ska du se,” sa hon. Hon fattade ingenting. Vaddå gå fort!?
“Det är middag nu, du får ta och komma,” sa hon sedan och gick ut.
Jag släpade ut mig själv i köket och satt mig vid bordet, jag tog lite mat. När de andra var klara hade jag bara ätit några tuggor.
“Tack för maten, jag går och lägger mig”, sa jag och gick från bordet.

Jag la mig i sängen och tänkte, igen, jag somnade efter ungefär en timme.
På morgonen dagen därpå kunde jag bara inte gå upp ur sängen, jag hade ont i magen och huvudet.
Mamma kom in i mitt rum.
“Du måste gå upp nu, klockan är 7,” sa hon.
“Jag är nog sjuk,” svarade jag, “jag har ont i magen och huvudet.”
“Ojdå, det var ju inte bra, jag ringer och sjukanmäler dig,” sa hon.
Jag somnade om igen i några timmar. Jag gick ut i köket och såg en lapp. ‘Vi har gått till jobbet, ring om det är något, kram’.
Jag bestämde mig för att ta en dusch, jag stod där i säkert en halvtimme, när jag gick ut satt jag på mig mjukiskläder. Jag la mig i sängen och satt på tv:n.

Jag hörde telefonen ringa, det var Justin.
“Hi Chelsea,” sa han.
“Hello,” sa jag sömnigt.
“How are you? Were you sleeping? Haha,” frågade han.
“No, I’m sick,” svarade jag.
“Oh no, that’s not good at all, what is wrong?” frågade han och lät lite sorgsen.
“My head and my stomach hurt, I’ve been like gone ever since you called me yesterday…” sa jag.
“I’m so sorry,” sa han.
När vi hade pratat i en halvtimme gjorde min mage så otroligt ont.
“It hurts so much,” sa jag med gråten i halsen.
“Chelsea, I’m so so sorry, do you have a stomach flu or something?” frågade han.
“No, I don’t think so,” svarade jag.
“Alright, well have you eaten too little or something?” frågade han.
Jag funderade lite, “well, I haven't aeten almost anything since your call yesterday,” sa jag sen.
“What!? Why? You have to eat, ofcourse your stomach hurts if you don’t eat,” sa han och lät lite orolig.
“But when you called, I just got into some kind of shock, I can’t take it, not seeing you in 4 months seems like hell to me,” svarade jag.
“You have to take care of yourself Chelsea, promise me,” sa han.


Vårt samtal var det sista på en hel vecka, han var tydligen på någon slags röstvila. Han smsade mig ibland, men smsen blev färre och färre. Han skrev till mig att han hade jättemycket att göra, att han ville veta att jag saknade honom, men att han inte kunde smsa eller ringa så ofta.

På dagarna gick jag i skolan, mina kompisar var oroliga för mig. Jag hade knappt sagt något på en månad. De visste inget om Justin, de trodde att jag bara hade blivit helt deprimerad utan anledning. Jag åt ingenting i skolan, och knappt något hemma heller. Jag mådde otroligt dåligt.
“Chelsea, stannar du kvar ett tag?” frågade min mentor en dag när vår mattelektion hade slutat.
“Mm,” svarade jag.
“Du är inte dig själv längre, vad har hänt med dig? Dina vänner har pratat med mig, de är oroliga, du säger inget, du äter inget, vad har hänt?” frågade han.
Förväntade han sig att jag skulle svara på alla de där grejerna samtidigt eller? “Jag vet inte,” sa jag bara.
“Dina resultat i skolan blir bara lägre och lägre, och din hälsa påverkas otroligt mycket, du måste ha gått ner i vikt,” sa han.
Jag sa ingenting, jag brydde mig inte. Jag brydde mig bara om Justin, jag ville bara träffa honom.
Efter en halvtimmes meningslöst samtal gick jag ut ur klassrummet, och gick hem.
Mamma och pappa hade börjat bli överdrivet oroliga över mig nu också. Inte så konstigt kanske. När jag kom hem hörde jag mamma prata i telefonen.
“Yes, I think that she is having a depression, she doesn’t even eat, we have tried everything…”
Åh, måste hon prata om mig? Jag gick in i mitt rum och satte mig i min fåtölj framför fönstret. Jag satt där och tittade ut.

Ungefär så här såg mina dagar ut i ytterligare 3 veckor. Jag var som ett nervvrak. Jag såg bara mer och mer sliten ut. Justin ringde mig en gång varje vecka, han sa att han saknade mig och att vi snart skulle träffas, men jag blev aldrig bättre.

En dag kom mamma in i mitt rum, när jag satt där framför fönstret.
“Chelsea, nu får du faktiskt skärpa dig! Dina vänner, hela släkten, och framför allt pappa och jag är jätteoroliga för dig! Ditt beteende är inte okej, det är bara en kille som du träffade i några dagar, du får ge dig nu,” nästan skrek hon åt mig.
“Du fattar ju ingenting! Han är den bästa personen jag någonsin träffat!” skrek jag tillbaka till henne.
Hon tittade chockat på mig, jag hade ju knappt sagt ett ljud på flera månader.
Hon kom fram till mig och försökte krama om mig, säga förlåt.
“Chelsea förlåt mig, förlåt att jag inte förstått hur mycket han kan betyda för dig,” sa hon.
“Kan jag få vara ifred?” frågade jag.
Hon nickade bara och gick ut ur rummet.
Jag brast ut i gråt, för första gången på flera månader. Jag hade bara varit tom på känslor innan, men nu kom allt på en gång. Jag grät och grät tills jag somnade. Jag vaknade på morgonen av att jag fick ett sms, det var från Justin: Chelsea, you can’t go on like this, ur hurting urself, I guess I only have one thing to do…
VA!? Skulle han göra slut med mig!? Nej, vi var ju inte ens ihop, tror jag… Han skulle helt enkelt säga att vi inte kan vara kompisar längre, säga upp vänskapen. Vad skulle jag göra!? Jag började till och med fundera på vilket sätt som var minst smärtsamt, när det kom till att ta sitt liv.
Jag kunde inte föreställa mig att fortsätta mitt liv utan honom. Hur kunde han göra så här mot mig? Jag var av någon anledning säker på att det var säga upp vänskapen han skulle göra…