Chelseas Första Kärlek, del 49
“Chelsea, you’re the best thing that has ever happened to me,” I said, “I love you with all my heart. Since the first time I saw you in the audience, I knew, in some way, that I wanted you to be mine. I wanted to get to know you. When I later on got to know you for real, my feelings for you got stronger. I fell in love. I really did. From our first kiss, I’ve you’re the one.
When I had to leave you, I was afraid that you would forget me. I thought you would find someone better. You don’t know how hard it was for me to leave you. And then I heard that you weren’t alright, and I just couldn’t stand being away from you anymore.
I’ve had the best time of my life with you, on this trip. I can’t say that I regret that I brought you with me, but I really do wish that this had never happened. I can’t live without you Chelsea. Please don’t give up. I love you.”
She slowly opened her eyes…
Chelseas synvinkel
Jag öppnade sakta mina ögon, jag hade antagligen somnat i bilen på väg till stället vi skulle. Jag tänkte vända på huvudet, men det gick inte, det var fast. Jag spärrade upp ögonen och såg bara ett vitt tak, och när jag tittade så långt åt sidan jag kunde utan att vrida på huvudet, så såg jag några maskiner, och en droppställning.
“Chelsea, you’re awake,” hörde jag någon säga till mig med gråt i rösten. Det lät som Justin, men varför skulle han gråta?
Jag började få panik av att inte kunna röra mig, “What is this?! Where am I?” tänkte jag skrika, men fick bara fram en svag viskning. Jag ville slita mig loss ur alla ställningar och maskiner, men hade ingen kraft. Jag förstod ingenting.
“Chelsea,” sa rösten igen, sen såg jag Justins ansikte två decimeter ovanför mitt.
“Justin?” frågade jag svagt.
“I thought you would never wake up,” sa han och fällde flera tårar. Varför sa han så? Vad hade hänt? Jag klarade inte av att se honom gråta.
“What’s happening?” viskade jag hest.
“Chelsea, you’ve been in an accident, a car accident,” sa han med fuktiga ögon. Jag ville bara sätta mig upp och krama honom hårt, men jag kunde inte, jag var fast.
“Why aren’t you hurt?” frågade jag.
Han satt sig ner på en stol bredvid min säng, och höll min hand, “You were the only one who didn’t wear a seatbelt, so you’re the only one who got hurt.”
Fan också. Hur dum kunde jag vara? Jag brydde mig egentligen inte om att jag var skadad, men att jag fått andra att lida av det var bara det värsta någonsin.
Jag kände hur det började värka rejält i huvudet och nacken, och jag ville lyfta handen för att känna, men det gick inte att röra den ens en centimeter nu.
“Justin, I can’t move,” sa jag med gråt i halsen och panik i rösten.
Jag försökte att röra benen, men det gick inte att lyfta de över huvud taget, jag fick panik. Jag kunde inte skrika eller vifta med armarna, men gråta kunde jag. Jag fällde fler tårar än någonsin förut, utan att säga ett ljud.
“Chelsea, take it easy, I’ll go get a doctor, okay!?” sa Justin, nästan lika skräckslagen som jag, och sprang ut ur rummet.
Jag hörde honom ropa och skrika där ute, och en minut senare kom det två doktorer inrusandes.
“Can you move your fingers?” frågade den ena så fort han kom fram till mig, medan den andra verkade undersöka mig.
Jag ansträngde mig för att röra ett ynka finger, men det gick inte, “No,” fick jag fram mellan gråten.
“Okay, just relax, and breathe,” sa han och pratade med den andra läkaren.
Jag låg där som i väntan på domen, Justin smekte min kind.
“I love you,” sa han.
Jag hann inte svara innan doktorn avbröt, “So, Chelsea, it looks like you have been temporarily paralyzed.”
“And?” frågade Justin.
“It can last from 2 hours to 2 months, we can’t know how long it will last,” sa doktorn.
“Oh…” sa Justin, “Is that all, will she be okay after that thing is gone?”
“That’s the thing, she has lost very much blood, and if it’s an inner bleeding, then we can’t say how whether she will make it or not,” sa doktorn allvarligt till Justin.
Jag kände att min puls ökade, de pratade om mig som att jag skulle dö, skulle jag det!? Jag kände hur hjärtat rusade, huvudet värkte mer och mer, jag fick svårt att andas.
Justin stod fortfarande och pratade med doktorn, den andra doktorn hade gått, så nu var det bara jag, Justin och en doktor i rummet. Jag fick knappt fram ett helt andetag, det var som att det var stopp i halsen. Jag försökte säga något, men det gick inte. Jag fick mindre och mindre syre, och mitt synfält blev mindre och mindre. Jag hörde att någon rusade fram till mig. Jag hörde Justin ropa efter mig, men jag försvann mer och mer från medvetandet.
Plötsligt blev allt tyst, inga skrek eller skakade om mig, inga ropade på mig. Det var bara tyst och fridfullt, jag såg ingenting, någonstans.
Justins synvinkel
“Get her back!” I screamed.
Chelsea just laid there on her bed, not breathing, not looking, not moving. It was over. I knew it. This was the end.
I screamed and paniced all over the place, “Chelsea! Wake up! Don’t leave me! Chelsea!”
A felt someone grabbing my arms, and taking me away. I tried to get out of the grip, but I couldn’t. It was one of the many doctors that now were in Chelsea’s room. She took me out to another room.
“Justin, you can’t be in there right now, okay?” she said to me.
“I have to be with her! You can’t give up on her!” I yelled in tears.
“They will do what they can, okay?” she said, “but right now we can’t give you any promises, it doesn’t look 100% bright…”
“What do you mean?” I asked, “She won’t survive?”
“I don’t know Justin, I don’t know…” she said.
That’s when I collapsed.
When I had to leave you, I was afraid that you would forget me. I thought you would find someone better. You don’t know how hard it was for me to leave you. And then I heard that you weren’t alright, and I just couldn’t stand being away from you anymore.
I’ve had the best time of my life with you, on this trip. I can’t say that I regret that I brought you with me, but I really do wish that this had never happened. I can’t live without you Chelsea. Please don’t give up. I love you.”
She slowly opened her eyes…
Chelseas synvinkel
Jag öppnade sakta mina ögon, jag hade antagligen somnat i bilen på väg till stället vi skulle. Jag tänkte vända på huvudet, men det gick inte, det var fast. Jag spärrade upp ögonen och såg bara ett vitt tak, och när jag tittade så långt åt sidan jag kunde utan att vrida på huvudet, så såg jag några maskiner, och en droppställning.
“Chelsea, you’re awake,” hörde jag någon säga till mig med gråt i rösten. Det lät som Justin, men varför skulle han gråta?
Jag började få panik av att inte kunna röra mig, “What is this?! Where am I?” tänkte jag skrika, men fick bara fram en svag viskning. Jag ville slita mig loss ur alla ställningar och maskiner, men hade ingen kraft. Jag förstod ingenting.
“Chelsea,” sa rösten igen, sen såg jag Justins ansikte två decimeter ovanför mitt.
“Justin?” frågade jag svagt.
“I thought you would never wake up,” sa han och fällde flera tårar. Varför sa han så? Vad hade hänt? Jag klarade inte av att se honom gråta.
“What’s happening?” viskade jag hest.
“Chelsea, you’ve been in an accident, a car accident,” sa han med fuktiga ögon. Jag ville bara sätta mig upp och krama honom hårt, men jag kunde inte, jag var fast.
“Why aren’t you hurt?” frågade jag.
Han satt sig ner på en stol bredvid min säng, och höll min hand, “You were the only one who didn’t wear a seatbelt, so you’re the only one who got hurt.”
Fan också. Hur dum kunde jag vara? Jag brydde mig egentligen inte om att jag var skadad, men att jag fått andra att lida av det var bara det värsta någonsin.
Jag kände hur det började värka rejält i huvudet och nacken, och jag ville lyfta handen för att känna, men det gick inte att röra den ens en centimeter nu.
“Justin, I can’t move,” sa jag med gråt i halsen och panik i rösten.
Jag försökte att röra benen, men det gick inte att lyfta de över huvud taget, jag fick panik. Jag kunde inte skrika eller vifta med armarna, men gråta kunde jag. Jag fällde fler tårar än någonsin förut, utan att säga ett ljud.
“Chelsea, take it easy, I’ll go get a doctor, okay!?” sa Justin, nästan lika skräckslagen som jag, och sprang ut ur rummet.
Jag hörde honom ropa och skrika där ute, och en minut senare kom det två doktorer inrusandes.
“Can you move your fingers?” frågade den ena så fort han kom fram till mig, medan den andra verkade undersöka mig.
Jag ansträngde mig för att röra ett ynka finger, men det gick inte, “No,” fick jag fram mellan gråten.
“Okay, just relax, and breathe,” sa han och pratade med den andra läkaren.
Jag låg där som i väntan på domen, Justin smekte min kind.
“I love you,” sa han.
Jag hann inte svara innan doktorn avbröt, “So, Chelsea, it looks like you have been temporarily paralyzed.”
“And?” frågade Justin.
“It can last from 2 hours to 2 months, we can’t know how long it will last,” sa doktorn.
“Oh…” sa Justin, “Is that all, will she be okay after that thing is gone?”
“That’s the thing, she has lost very much blood, and if it’s an inner bleeding, then we can’t say how whether she will make it or not,” sa doktorn allvarligt till Justin.
Jag kände att min puls ökade, de pratade om mig som att jag skulle dö, skulle jag det!? Jag kände hur hjärtat rusade, huvudet värkte mer och mer, jag fick svårt att andas.
Justin stod fortfarande och pratade med doktorn, den andra doktorn hade gått, så nu var det bara jag, Justin och en doktor i rummet. Jag fick knappt fram ett helt andetag, det var som att det var stopp i halsen. Jag försökte säga något, men det gick inte. Jag fick mindre och mindre syre, och mitt synfält blev mindre och mindre. Jag hörde att någon rusade fram till mig. Jag hörde Justin ropa efter mig, men jag försvann mer och mer från medvetandet.
Plötsligt blev allt tyst, inga skrek eller skakade om mig, inga ropade på mig. Det var bara tyst och fridfullt, jag såg ingenting, någonstans.
Justins synvinkel
“Get her back!” I screamed.
Chelsea just laid there on her bed, not breathing, not looking, not moving. It was over. I knew it. This was the end.
I screamed and paniced all over the place, “Chelsea! Wake up! Don’t leave me! Chelsea!”
A felt someone grabbing my arms, and taking me away. I tried to get out of the grip, but I couldn’t. It was one of the many doctors that now were in Chelsea’s room. She took me out to another room.
“Justin, you can’t be in there right now, okay?” she said to me.
“I have to be with her! You can’t give up on her!” I yelled in tears.
“They will do what they can, okay?” she said, “but right now we can’t give you any promises, it doesn’t look 100% bright…”
“What do you mean?” I asked, “She won’t survive?”
“I don’t know Justin, I don’t know…” she said.
That’s when I collapsed.
Kommentarer
Postat av: Julia
Nej vad hemskt :'(
Meeeeeeeer !
Postat av: Anonym
Faen va bra! :O
Postat av: Miranda
Asså seriöst du fick mig att börja gråta! Skiiit Braa!
Snälla en till idag om du kan!!: D
Trackback
